stina

Idag har jag knappt gjort ett smack och ändå känner jag mej som världens mest produktiva och häftigaste människa. Det kan ha något att göra med att adrenalinkicken jag fick förut av att rädda två små försvarslösa tjurar (jag kommer till den biten senare) inte har tagit slut än eller att jag har lyckats övervinna en av mina stora rädslor. Eller så är det helt enkelt så att det äntligen har gått upp för mej att jag faktiskt kan åstakomma vissa saker. Vem vet.

Hur som helst så vaknade jag relativt tidigt och åt en stadig frukost. Redan där borde de som känner mej höja på ögonbrynen. Jag, och äta stadig frukost är två ord som inte hör hemma i samma mening så att säga. Sen får man ju definiera stadig hur man vill. I mitt fall var det iallafall ett par mackor och juice, det ni!

Sen duschade jag i svinkallt vatten eftersom jag inte hade vågat tända eld i pannan än, och begav mej ner i den ytterst läskiga källaren.
Vettiga människor undviker att gå ner där pga dom onormalt stora spindlarna och de alla mörka utrymmen där potentiella mördare kan gömma sig, men vissa dagar måste man ändå våga sig ner för trappan eftersom pelletsbrännaren är placerad där. Men det är varken insekterna eller de kriminella som skrämmer mej, nej det är så att jag har en onaturlig rädsla för tändstickor. Jag har en förmåga att alltid, och då menar jag verkligen alltid, bränna fingrarna av mej så fort jag närmar mej en tändsticksask. 
Så där stog jag i källaren med en flaska tändvätska i handen och frågade mej själv om jag skulle våga mej fram till asken med dom små tortyrredskapen. Tack och lov vann min fåfänga och önskan att få duscha i skållhett vatten, över rädslan för dom små men ack så farliga träpinnarna, och jag tände försiktigt min första tändsticka med darrande händer.
Tro det eller ej, men jag fick eld på skiten! Dom små pelletsarna började brinna, mina fingrar förblev intakta och jag  övervann äntligen min stora fobi. Jippie.

Sen när jag hade lugnat ner mej lite från den stora händelsen så gav jag mig ut i trädgården för att mata alla djuren. Fåren fick vatten, kissen fick illaluktande torrfoder, den lilla larven jag hittade på matskålen fick en ny boplats och så var det dags att mata ankorna. 
Eftersom deras hemvist befinner sig vid dammen i den stora hagen med de många brännässlorna så drog jag först på mej ett par tjocka strumpor och stövlade sen in i nässelsnåret med beslutsam min.
Efter att upprepade gånger ha varit nära att ramla ner i smutsvattnet så lyckades jag äntligen föda dom små varelserna och kunde ge mej ut ur hagen igen. Då hörde jag plötsligt ett förtvivlat råmande bakom mej och vände mej för att kolla vad som stog på. Det visade sig att den ytterst obehagliga lilla grannflickan och hennes vän stog och slängde nävar med grus på tjurarna som stog och betade fridfullt vid kanten. 
Näve efter näve med småsten stog dom och vräkte på dom stackars djuren som slängde med huvudena och försökte skydda sig så gott de kunde (försök skydda dej från folk som kastar sten när du inte har några armar. Inte så lätt).
Jag blev minst sagt pissförbannad på skitungarna och frågade vad fan dom höll på med. Allt jag fick som svar var ett hånleende från äckelgrannen och ett blygt och generat ögonkast från kumpanen. Lugnt och pedagogisk förklarade jag att trots att tjurarna är stora så gör den ont när man kastar sten på dom iallafall och barnen gick skamsna därifrån. 

Jag tycker faktiskt att jag har åstakommit något stort här idag. Vem kunde tro att jag skulle försvara dom enorma monsterdjuren vid vägkanten som jämt stirrar ondskefullt på mej och som får mej att gå omvägar när jag ska gå ut med soporna?  Vem kunde tro att jag skulle övervinna min träpinnefobi och lyckas ta eld på pelletsarna allderles själv?
Tio dagar allderles solo i huset har kanske fått mej att mogna. Är detta räddande av djur och ansvarsfulla sätt, kanske ett första steg på resan mot att bli en vuxen och  självständig kvinna. Eller så är jag på väg att bli sjuk.
Jag och resten av världen röstar förmodligen på det sista.

Nu ska jag baka chokladbollar och sätta mej framför teven. Det har jag förtjänat.
Ciao