stina

Den här helgen åker jag till Göteborg och hälsar på Lollis och Jimmy i deras nya lägenhet. Det ska bli awsome. Då har jag varit i Göteborg två helger i rad. Förra var det ju Liseberg. Ingen vågade åka höjdskräcken med mig då, det  var lite illa. Men vi åkte mycket annat, och Balder är ju fortfarande klart överlägsen. Jag köpte såpbubblor med. I en förpackning som ser ut som en glass. Och så luktar bubblorna mint. Sjukt onödigt men ack så glädjande köp. Jag kommer aldrig kunna hushålla med mina pengar när jag har flyttat hemifrån. Jag är ju knäpp.  

Jag har en lägenhet. Ett problem mindre ur världen. Och just som jag fick kontraktet för den första lägenheten så fick jag en till. Men jag tar hellre den första fast den är lite dyrare, för den är större. Jag tror att det är värt det. Ska leta flitigt efter en bättre lite senare i år med. En som jag kan ha året runt och som är åtminstone aningen större utan att ruinera mig. Och färdigmöblerad. Jag håller på att få lite småpanik redan nu på att jag kanske måste sova på en säng som inte är min egen. Så fånig är jag.

Så jäklarns gött. Lägenhet fixad, fett med lön på kontot och imorgon ska det festas. Efter regn kommer solsken, eller hur är det nu man säger.

Hela dagen har jag trott att klockan är mer än vad den egentligen är. Som förut när jag var helt övertygad om att den var 22, det visade sig att den var 17. Sjukt illa. Trött som ett skrot är jag med. Men jag har tagit ledigt på måndag. Det ska bli hur skönt som helst. 

Mitt liv styrs helt och hållet av murphys lag. Det som kan gå åt skogen i mitt liv, gör det. Det händer bara ytterst sällan att jag har flyt, och inte ens då är det något flyt att tala om. Vissa saker händer bara mig. Vissa dagar är fyllda av sånna saker. Idag är en sån dag. Nu vet ni.

Igår sprayfärgade jag äntligen min cykel. Den är inte klar, för färgen tog slut. Plus att jag måste köpa klarlack. Men det lutar i alla fall mer åt hållet färdig än ofärdig nu. Det blev inte heller färgen jag tänkte från början. Det blev mer turkost, mer mörkt. Men snyggt, den glimmar och glänser. Ser ut som ett litet hav. Bara små hoppande delfiner som saknas. Fan det hade varit coolt på allvar. Med små delfiner som hoppar runt cykeln. Skit samma. 

Idag lämnade jag ett antal paket till en man på ett café. Det är andra gången jag lämnar till honom och han är mycket trevlig. Skämtar och sådär. Sånt gillar jag för det gör mitt jobb så sjukt många gånger trevligare och lättare. 

Som vänner och trogna bloggläsare redan vet så har jag vissa tendenser till att bli rätt överbeskyddande. Minst sagt. 

Det här tycker jag är väldigt fyndigt. 

Som många av mina andra startade projekt, så ligger även mitt skrivande lite på is. Jag har så mycket för mig, så många ideér i mitt huvud som snurrar omkring, att mycket jag börjar på lämnas ofärdigt. Som historien här ovan. Det ligger näst intill komplett i mitt huvud och behöver bara skrivas ner. Bara början är klar, och som många andra gånger önskar jag att det gick att tänka saker som sedan skrevs ner automatiskt. Utan att jag behövde göra mer än att just tänka. Det vore fint. Samma gäller teckningar och sånt. Så mycket finns i mitt huvud och bara väntar på att bli nerklottrat när jag är på rätt humör.

Som dom flesta nog har listat ut så är det inte meningen att livet ska vara lätt för någon. Men för ett fåtal är det betydligt svårare än för andra. En av dessa stackars utvalda var Annemarie.

Hennes tragedi började redan den dag hon föddes, och skulle fortsätta genom hela denna berättelse och kanske även efter dess slut.

 

Annemaries liv startade en till synes vanlig Majmorgon. Solen kastade sina första försiktiga strålar på det fuktiga gräset, och hjortarna som betade i skogskanten började dra sig in i de skyddande skuggorna under trädkronorna. Sparvar kvittrade sömnigt bland löven och en sval bris fick maskrosorna i trädgården att dansa.

Under denna fina Majmorgon föddes alltså en alldeles frisk liten flicka som fick namnet Annemarie.

Namnet var ungefär allt herr och fru Purslane hann ge sin dotter innan de bestämde sig för att dom inte ville behålla henne. Ingen lyckades någonsin lista ut varför, allra minst Annemarie själv.

Kanske var det för det bästa. Kanske kände de på sig att de inte kunde vara de föräldrar som Ann förtjänade. Det var i alla fall den versionen som hon senare brukade upprepa för sig själv i mörkret när hon var ensam med tankarna. Men sanningen var den att de samtidigt inte kunde ha lämnat den stackars flickan hos ett mycket värre föräldrasubstitut än vad de gjorde.

 

Herr Hirculus var en mycket upptagen man som tjänade sitt levebröd på att stoppa upp djur åt mycket rika människor, och som tyckte att små flickor borde vara tysta och hålla sig ur vägen. Enda anledningen till att han hade gått med på att låta Annemarie bo i hans hem var för att hans älskade hustru, som själv inte kunde få barn, hade smält fullkomligt vid åsynen av den lilla flickan och bönfallit sin man att få ta hand om henne. Och så hade det blivit. Kärleken till hustrun hade varit större än hans kärlek till lugn och ro, och snart hade man målat ett av de många rummen i herrgården rosa och placerat där en barnsäng.

 

Även om Annemarie var för liten för att verkligen kunna uppskatta det, så var de första månaderna i hennes liv förmodligen även de bästa. En mycket mer kärleksfull människa än fru Hirculus var svår att finna, och därför var olyckan extra stor när hon insjuknade i lunginflammation och dog.

Om herr Hirculus hade varit en torr och sluten när hans hustru levde så var det inget mot hur han blev när hon hade gått bort. Hela dagarna satt han instängd bland döda tigrar och hela buffelhuvuden inne på sitt arbetsrum, helt uppslukad av sitt arbete, samtidigt som Annemaries uppfostran sköttes av den ena barnskötaren efter den andra.

 

När Anne var nyss fyllda sju så tyckte Hirculus att det var dags att gifta om sig, och ansvaret för Annes uppfostran flyttades till han nya fru Grianna. Det var uppenbart att det hade varit den stora herrgården och Hirculus stora förmögenhet som hade lockat Grianna till altaret, och hon hade inte alls varit beredd på att få en fosterdotter på köpet. Till hennes stora lycka var Anne redan en flicka som var bra på att klara sig själv, och Grianna kunde med gott samvete ägna hela dagarna åt sådant som hon var bra på, såsom shopping och skvallrande med hennes konstant tedrickande väninnor.

 

De få gånger Ann såg sin fosterfar under dagen var när hon på morgonen bar in hans kaffe till honom i arbetsrummet, och varje kväll då hon ombads komma in på hans rum och berätta hur dagen hade varit. Detta gjorde hon så snabbt hon bara kunde eftersom hon kände sig mycket illa till mods med alla döda djur som stirrade på henne från alla hörn i rummet med sina uttryckslösa ögon av glas.

Nu skulle jag ta ut en bok ur bokhyllan. EN bok. Självklart ramlar alla på hela hyllan ner på mig. Underbart. Jag ger upp.

Idag har varit en helvetesdag. Minst sagt. Okej, jag vet att jag klagar rätt mycket, men egentligen är jag en rätt positiv människa sådär innerst inne. Brukar tycka att det inte är någon idé att klaga sönder allt eftersom det inte gör något bättre och dessutom gör andra sura. Men idag är det okej att klaga. Idag är det helt klart befogat.

Jag har just avslutat mitt Sims 3 spelande. Pinsamt länge har jag suttit här framför datorn och lekt låtsasliv. Spelet är som en, bara aningen, mognare variant av Tamagotchin. Inget man slänger fram i en konversation att man lyckas bra på direkt. Men det kan inte hjälpas. Jag blir tokfast. Helt absorberad. För jag har absolut makt och full kontroll, och det känns rätt skönt som omväxling. Leka minigud är kul. 

Nu är det helt plötsligt nästan mörkt. När hände det? Vart tog min älskade lördag vägen. 

Det kliar i mitt högra öga. Faktum är att det inte bara kliar, det känns känns som att en hel katt har mosat in sig i mitt öga och lixom skrapar pälsen mot iris. Det krävs hela min viljestyrka, som förövrigt är rätt kass, för att hålla sig i från att krafsa i det.

Anledningen till allergianfallet kallas på vanlig jäkla rikssvenska för gräs. Ni vet det där gröna som växer i stora mängder i folks trädgårdar och ser sådär mjukt och oskyldigt ut. Som folk gillar att picknicka på, att rulla i och att gå barfota på.  Som man väntar på hela jäkla vintern ska titta fram under snön.

Jag går på det varje år. Varje vinter. Väntar och Längtar. På att gräset ska titta fram. För att det ska bli grönt och frodigt. Att det ska göra mig lycklig. Glömmer varje gång den där lilla lilla detaljen. Att samma fenomen som jag suktar efter i flera månader är ondskefullt. Att det fövandlar mitt ansikte, och framförallt mina ögon, till ett enda stort rödmosigt och kliande helvete.
Man glömmer sig hela tiden. Glömmer att det nästan är förenat med livsfara att sätta sig i gräset, och ännu värre lägga sig i det. Eller gå ut när någon har klippt det. Eller att klappa på ett djur som har befunnit sig i det. Sen står man där som en dum fåne och baltar med ögondropparna, som  alltid hamnar på alla andra ställen än där det egentligen ska hamna. Förbannar sin egen idioti. Svär över att man aldrig lär sig. För det är ju så mjukt, och så grönt. Så mysigt. Så fint.

Jag må låta bitter. Men det är okej. För trots allt detta så gillar jag gräs. Och gräs gillar mig, uppenbarligen, eftersom det konstant gräver sig in i mina ögon. Och det för mig att glömma allt det här varje år. Hur freakin magiskt är inte det på en skala så säg, och allt magiskt ska bevaras. Såsom humlan.



Detta är gräs. Så ni vet.

Jag vet, jag är dålig. Jag har jobbat en massa. Ungefär konstant. Vardagarna består av  att gå upp obehagligt tidigt, duscha och krångla på sig uniformen, åka till jobbet och fara omkring där i antalet timmar, komma hem och krångla av sig kläderna igen, dra på sig mjukisbyxor och sätta mig framför teven eller liknande. Typ slöa på hög nivå så att man orkar leva morgondagen också. Fint liv. Men i höst blir det ändrig på det. 

Min blogg har fanken tappat stinget, om den nu någoonsin har haft något som kan kallas just sting. Det jag egentligen försöker få fram är att den inte är den samma. Alls. Eller. Jag läste igenom en massa gamla inlägg häromdagen och insåg att jag inte lägger ner så mycket kraft på inläggen nuförtiden. Kvalificerat svammel mest typ. Mycket jobb, lite annat. Sorgligt.

Jag tror att den ena av våra katter är sjuk. Riktigt sjuk. Den kliar bort päls, verkar delvis blind, fattar inte när man kallar på den och dreglar och fräser. Helt personlighetsförändrad.