stina

Hallå, jag har blivit något konstigt musikblandningsfreak. Jag har världens mest varierande och konstigaste musiksmak. Allt var så mycket lättare när jag var allt igenom metal. Buhu. Min playlist är så lustig. Som i konflikt med sig själv liksom.

Jag har kollat på diverse skolor som har linjen grafisk speldesign. Det gick fort. Eftersom det bara är typ två. Hur som helst. Jag har kollat på båda innan. Egentligen borde jag ringa till dom och fråga lite. Hur stor jobbchansen är. Hur mycket man tjänar i genomsnitt ( det är högre än medel i alla fall ser det ut som) . Och så skulle jag behöva veta hur många av dom som orkar hålla på med det resten av livet. Jag menar, det är ju inte ett vanligt 9-5 jobb där inte ( snacka om att Dolly Parton nynnade i min hjärna där). Det är ju snarare så att man jobbar i stora projekt då det är jättestressigt vissa perioder osv osv.
Jag menar. Jag vill kanske eventuellt även har möjligheten att föra mina  underbara gener vidare i framtiden. Funkar det i den branchen.
Oh my. Vad ska jag göra. Jag vill inte vara vuxen.

När jag jobbade idag så kom jag att tänka på en grej som jag tänkte skriva här. Jag minns att tanken var jättebra och att det var världens upptäckt. Nu har jag glömt det. Den som första gången påstog att man inte glömmer sånt som är viktigt hade inte träffat mig.
Oh varför lär jag mig aldrig att jag ska skriva upp sådant när jag tänker på det. Jag vet ju att jag är hälften kvej*/guldfisk.  

Dock kom jag ihåg spelidén jag hittade på i bilen. Det är andra spel-idén jag har på lager nu. När jag kom på den första av dom så var det fullkomlig exaltering. Jag var helt förbluffad över att jag faktiskt hade lyckats komma på något som var asbra OCH genomförbart. Sen endast två dagar senare läser jag i en tidning en recension av ett spel som då bygger på preciiis samma koncept som jag just hade kommit på. Då hade jag stor lust att slänga mig in i en vägg någonstans. Sjukt surt. Så mycket för den orginella idén.

Nu ska jag laga mig kycklingfilé och sallad. Jag vet att klockan är 21 och att jag inte borde äta så här sent, men jag har jobbat och jag är vrålhungrig.

* Kvej är än en gång ordet för stadiet mellan tjej och kvinna. Påminnelse. Sprid ordet.

Och där åkte resten av familjen till tyskland. Hejdå. Det var kul att ha huset för sig själv i ungefär tre timmar, sen gick det utför. Det är inte så jävla kul på natten. Faktiskt. Speciellt om man är vaken själv. Det känns som att hela världen har dött och att jag är ensam överlevande. Inte ens Spike, familjens ödla är ju vaken. Det är ju helt värdelöst.

Bäst är att när jag äntligen har huset för mig själv så är det inte en enda liten människa som har tid att komma hit. Alla jobbar. Eller är borta. Fan i helvetes jävla pissfan. Höjdpunkten imorgon är när jag åker in till stan för att byta in travet som jag lovade mamma. Hurra.
Varför har inte alla pluggarmänniskor som man aldrig träffar annars lov den här veckan för. Vecka 44 vad är det för påfund. Jag vill ha sällskap. Nu. 

Alltså, jag vet verkligen inte hur jag är skapad. Jag älskar lixom att vara för mig själv annars. När familjen är hemma. Men så fort dom åker bort allihopa mer än över en natt så blir jag så sjukt kelsjuk. Alltså, nu låter jag som världens mesigaste tjej som inte klarar att vara ensam i 5 sekunder och som inte kan ta vara på sig själv. Så är inte fallet. Det kan jag verkligen. Jag behöver bara folk omkring mig just nu. Annars känner jag mig så ensam. Än en gång, fel ensam. Inte en oh-vad-skönt-att-spendera-tid-med-sig-själv-känsla, utan mer jag-står-i-ett-stooort-tomt-rum-och-skriker-men-ingen-hör-mig känsla. Typiskt dåligt. 
Nej jag är inte bitter. Okej då, lite kanske. Och frustrerad. Och förvirrad.

Jag skriker inombords. Det river och kliar på insidan av bröstkorgen. Och det har inget att göra med det tomma huset. Eller jo, lite kanske. Men inte mest. Hade jag varit lite mer galen så hade jag kutat rakt ut i skogen nu. Bara sprungit och sprungit över blöta löv och hala rötter. Kutat och kutat tills jag hade fallit ihop i en svettig hög på marken. Sen hade jag legat där på den kalla jorden och låtsats att jag var ett litet blött löv själv. Sen hade jag förmodligen frusit ihjäl.
Det kanske är tur att jag inte är mer galen. Det går ju inte för sig att låtsas att man är blöta löv hela nätterna heller.

Men hur tar man sig samman och är glad när man bara vill springa, skrika, kasta något eller bara sjunka ner i en djup mörk damm och stanna där. Under ytan, nära botten.
Jag förstår inte. Jag vill ju bara vara glad. Jag vill ju bara vara Stina.

Hjälp. Spindeln som sitter på min vägg leker "ett-två-tre-ost" med mig!  Varje gång jag vänder blicken mot datorn så kryper den närmare och närmare, men när jag vänder mig om för att titta på den så sitter den galet stilla. Vad håller den på med? Är den ute efter att psyka mig? I sånna fall är det bara att gratulera för den lyckas tammefan.
Jag kan itne ha ihjäl den heller får då blir det blodsplatter på tapeten, och det är ju ungefär lika trevligt som ordet låter när man säger det. Inte alls med andra ord.

Jag får väl gå ner och ta mig en frukostmacka och hoppas på att den antingen har flyttat sig till någon annans rum, eller självdött, när jag kommer tillbaka. Men om jag känner spindlarna i det här huset rätt så kommer den istället kila iväg till klädhögen som ligger mitt på mitt golv, för att sen gömma sig där och hoppa fram när jag ska ta på mig något därifrån vid ett senare tillfälle.

Jaja. focus on Ryan Atwood stina, focus!

Jag känner mig som väldens tant. Det känns ibland som att det mesta jag skriver om här handlar om diverse sjukdomar. Alltså, jag måste bara nämna att jag egentligen inte är sjukt speciellt ofta. Mitt imunförsvar brukar klara det mesta. Nu har det dock mött sin överman. Det så kallade dagisbarnet.

Dom kommer springande till mig med sina små snoriga näsor och vill att jag ska ge dom lite kärlek. Nemas säger jag och lyfter upp dom små liven. Intet ont anandes att  medan jag sitter där och gosar lite med ungen i knät, så vandrar det miljontals små baciller in i min kropp. Små onda virusbaciller som har ihjäl mina stackars försvarsbaciller.
Sen nästan utan att man fattar det innan det är försent har kroppstemperaturen höjts från 36 till 37 och jag kan inte andas på något som helst sätt.
Det är i sånna här lägen man är glad att man är astmatisk. Eller inte. Lätt att sova när det känns som att någon håller på att kväva en med en jättemashmallow. 

Imorgon ska jag jobba. Jag behöver någon som andas åt mig. Seriöst.

På vägen hem från jobbbet så hände en sån där konstig grej då man inte riktigt vet hur man ska agera..

Det var alltså mörkt ute och jag hade just svängt av 32:an och var påväg mot Varv. Snart ser jag att jag snart kommer få möte av en bil ,och väljer att stanna  i en kurva eftersom vägen är så sabla smal. Då händer fenomenet. Den andra bilen väljer att också stanna, precis samtidigt som jag, fast i en kurva lite längre bort. Sen står vi där stilla. Tittandes på varandras billysen i ungefär en evighet. Utan att veta vem av oss som ska köra framåt.
Tillslut lägger jag i ettan och börjar köra mot bilen. Hälsar lite blygt genom att dutta till ett par gånger med varningsblinkersen, passerar bilen och sen är  händelsen över.

Det var ganska fint faktiskt, på ett sätt som jag inte kan förklara.

En gammal vän sedan mellanstadiet var här och skulle ställa undan sin bil i vårat garage under vintern. En militärgrön gammalgammal bil med lila klädsel. Snyggt. 
Bästa var att vi åt revbenspjäll, och att garaget såg ut att vara inrett av en galen katttant med en förkärlek för mintgrön och plastrosa..

Sen sa jag till vännen att mina fingrar var så skrynklig för att jag hade badat. Sen var jag Indiana Jones (typ) och kutade omkring i djungeln* med infödingarna. Huga.

* Finns det något vettig anledning till varför djungeln stavas med D och inte utan?

Jag kan bara inte släppa det. Kanske för att jag någonstans inte vill släppa det. Det gör ondare att låta det gå än att ha det kvar. Än så länge. Och jag som trodde att jag var fri. Jag lurade bara mig själv.
Det känns så himla fel och samtidigt så himla rätt. Det känns som att jag kastade bort något allderles för tidigt. Känslan är förmodligen inte ömsesidig och jag känner mig oerhört fånig. Som den där tjejen jag inte vill vara. Men det är så mycket som jag inte förstår. Och innan allt faller på plats är jag fast i ett jobbigt mellanläge. Stuck in reverse.

Vad i hela fridens namn hände. Du har nog aldrig förstått hur det var för mig. Vad du var för mig. Och det är ju inte så konstigt, jag förstog det ju inte ens själv. Förren det var för sent. Och nu vet jag inte ens om jag känner som jag gör för att det är så jag känner eller om det är för att det är förlorat.