stina

Hejsan. Jag är nu hemma från Gotland. När jag kommer hem kommer en utförlig redogörelse för dagarna. Men nu hinns det inte med eftersom det är duschar och jobbardags.

Ut i solen med er! Ciao

Sen undrar jag varför alla killar jag tänder på är antingen upptagna, elaka, är Jack Sparrow eller har adimantiumumklor. Jag fattar inte. Är det inte min tur snart eller. Är det inte min tur att få en av dom där speciella nu. För gudarna ska veta att jag har både väntat och letat. Kom igen nu ödet, kasta en bra man i min väg. Giv mig lycka. Genast!

Vet ni. Värsta grymma. Jag klämde mig på jobbet igår ( jag skadar mig alltid mer än en gång varje tillfälle jag jobbar) och min nagel blev lite svart. Det låter ju inte alls speciellt grymt eller hur? men jag har inte berättat det coola än. Det  svarta på nageln ser precis ut som en pytteliten gullig mustasch. En sån dära krullig en som man brukar rita dom ni vet.
Jag försökte ta en bild, men ingen gjorde mustaschen rättvisa. Ni får använda er fantasi istället.

Imorgon åker jag och Jake till Gotland. Jag har aldrig varit där och det kommer bli svinkul. Raukar och får, man kan ju inte annat än trivas förmodligen. Fast jag börjar bli lite nervös med. Jag ska ju träffa alla som bestämmer om jag kommer få gå där i högskolan eller inte. Och dom andra som har sökt samma utbilning som jag kommer jag kanske också träffa. Hjälp.
Jag har tjuvtittat lite på kort på dom som började förra och förrförra året. Dom ser coola ut. Tänk om dom dömmer mig innan dom pratar med mig och tror att jag är värsta fjolliga tjejen. För jag ser kanske lite ut som en sån. Fast jag är stentuff på insidan.  Ääh det löser sig. Det gör det nästan alltid. Faktiskt.

Hej.

Jag har träningsvärk på innanlåren ( heter det så eller gör det bara det om man pratar om kött?).

Jag är lite lagom mosig i huvudet efter en inlärningsrunda på jobbet, ska börja köra en annan tur med en massa stopp här och var. Det bara snurrar i hela huvudet av olika namn och adresser.

Tyska Peter kommer hit idag. Han är ungefär två meter lång, har sånna där härliga vampyrtänder, pratar sjukt bra svenska och är kravallpolis. Hur mycket coolare än så kan man bli. När jag var mindre vad han en av mina idoler. Det var han, Stålmannen, Darkwing Duck, McGyver ungefär.

Jag både vill och vill inte åka och simma. Det vore bra för min kopp och hälsa men jag känner inte för det. Inte alls faktiskt. Om jag har tur så är mamma pepp på att gå en tvåtimmarspromenix när hon har slutat jobba. Det kan jag kanske övertala mig själv att göra.

Annars känner jag mig konstig idag. Det pirrar i fingrarna och bubblar i kroppen, samtidigt som jag är rätt däven. Hur går det ihop sig. Att man är glad och bubblig och däven på samma gång. Är det ens möjligt.

Det stormar utanför mitt fönster. Och jag stormar inombords. Det känns som att jag krigar med mig själv. Jag vill gå vidare och stanna kvar. Jag vill ha det nya men kan inte släppa det gamla. Jag vill umgås och jag vill vara ensam. Ja utanför rasar stormen. Runt virvlar bladen. Ta mig med. 

Tillbaka från biobesök. Bra film, men kan än en gång konstatera att den största delen av nöjet är att observera Elins reaktioner på allt som händer. Skön tjej det där.
Annars är det upp och jobba klockan i ottan imorgon. Klockan sju börjar jag närmare bestämt. Inte kommer jag kunna sova på ett tag heller för att jag är så förbaskat upptrissad. Jaja, det får gå som det går. Jag brukar ju bli pigg bara jag kommer upp ur sängen. Ibland.

Jag ska bara berätta att jag och mamma just har cyklat en mil, medan solen gick ner. Att se solen gå ner på sommaren är bland det bästa jag vet. De där minuterna då gräset lixom klamrar sig fast vid de sista strålarna och allt är sådär gyllende. I just de minuterna, i det där gyllende gräset, skulle jag kunna bo förevigt.

Sen tycker jag att ni ska lyssna på den här kvinnan litegrann. Hana Pestle. För hon är rätt fantastisk i mitt tycke. Plus att hennes verision av Leonard Cohens Hallelujah är grym. Och ja, det är snuttar från Twilight. Alla andra videor med låten var dötråkiga. Och Edward Cullen och Bella (ja jag är lite kär i dom båda) kan man aldrig få nog av.

Helgen och dagens Wihooo! :

I fredags var jag tvungen att sjutsa in pappa en snabbis till hans jobb. Där hittade jag en liten gosedurshäst som såg jätteledsen och ensam ut. Så jag var bara tvungen att köpa den. Så konstig är jag, att jag köper en gosedjurshäst. Till mig själv. Vid 20-års ålder. Det är ju ett under att jag får gå på gatorna helt obevakad. Seriöst.

Det var klassfest i lördags. Fruktansvärt trevligt att träffa allt folk igen. Jag fasar dock för bilderna som Amanda kommer lägga upp inom en snar framtid. Jag har inga som helst bra erfarenheter av festkort. Blir man knappt bra på kort när man är nykter, kan ni ju tänka er hur det blir när man är lite svagt lullig. Inte bra alltså.
Men som sagt, awsome var festen. Mer klassfest åt folket i framtiden tack.

Idag har jag simmat i en timme. I Mjölby, för där är vattnet så varmt och skönt. Jag räknade ut att jag hade simmat ungefär 1800 meter när jag var klar. Det kändes rätt fint ändå för att inte ha simmat på en evighet. Hurra för mig.

Helgen och dagens Uäääh! : 

Vad är det för allvarlig störning som ungefär 90% av alla människor får när dom sitter bakom ratten i en bil? Den störningen som gör att dom glömmer både hur man blinkar och vad som menas med högerregeln. Jag blir tokig.
VARJE gång jag jobbar söndagarna är det minst en person som blinkar åt ett håll i en korsning och sen svänger åt det helt andra hållet. Femtiotvå personer som inte blinkar överhuvudtaget i rondeller, varav fem av dom som blinkar åt fel håll. Och min absoluta favorit, folk som blinkar preciiis när dom svänger. Hallå. Då är det väl så lagom dags lixom. Blinkersen är väl ändå till för att man ska visa lite i förväg vart man är påväg? När man redan håller på att svänga så är det ju skit samma. 
Och dom flesta människor på lite större parkeringsplatser lider tydligen av någon form av dödslängtan. Dom slänger sig som klubbade pingviner framför bilen när man kommer. Gaah. 

Igår när vi promenerade såg vi en skogsmaskin som skövlade skog, så vi stannade en liten stund och tittade på den. Jag var inte långt ifrån att börja gråta. Det såg så fruktansvärt sorgligt ut med alla fina friska träd som i ena stunden stog och såg allmänt ståtliga ut, och i nästan stund brakade ner i marken med en jätteduns samtidigt som monstermaskinen sågade den i delar och skvätte bort alla grenar. 
Och nu när jag kom hem från simmhallen ser jag att dom håller på att ta bort skogen precis bakom våran lada. Det ser helt hemskt ut. Allt är borta. 
Jag vet inte om det är kloret från simmhallen som har frätt ett litet hål i min hjärna, men allt jag vill göra just nu är att gå ut och sabotera helvetesmaskinen. 

Mitt rum ser ut som något efter en kärnvapenexplosion och behöver egentligen städas. Orkar jag det. Egentligen inte.  

Som en del kanske har märkt vid det här laget så får jag lätt panik. Inte sån där panikångest så att man tror att man håller på att dö. Men när det gäller saker som jag tror att jag själv har klantat mig med så får jag panikångest. Typ. Panikångest light i alla fall.
Som idag. Jag fick ett epostmeddelande av VHS( de som har databasen med alla betyg från gymnasiet och sådär) där det stog något i stil med det här: Du har anmält dig till högskoleutbildning inför hösten 2009 och din anmälan är nu behandlad. Kontrollera din anmälan och dina registrerade meriter genom att logga in på Dina sidor på studera.nu.

Jag bara oj jäklar har dom kollat arbetsproven och stressade in på studera.nu där allt är...oförändrat.
På min ansökan står det att särskild behörighet saknas, och så står det längst ner att det är godkänt arbetsprov som fattas. Det var då paniken satte in. Ugefär såhär såg det ut i mitt huvud: Panik fan helvetes paniik. Ska det se ut såhär. Nej det stog ju att dom hade behandlat anmälan, och jag är fortfarande inte behörig. Jag avlider. Mitt arbetsprov är alltså inte godkänt hjälp hjälp. Vad gör jag nu. Får man åka på den helgen i Gotland där dom visar runt en på området om man inte är godkänd. Hjälp hjälp. Panik panik. Jakob kommer bli jättebesviken, han har sett fram emot det. Skit. ( Kollar runt på google, hittar ett forum där folk har haft liknande panik) Jaha här står det att man inte har godkänt arbetsprov om det står behörighet ej godkänt. Jag visste det. Jag är urdålig. Fanken. Gaah.

Sen kom jag på att det mest logiska vore att ringa någon som faktiskt vet. Så jag ringde en av lärarna på utbildningen. Han svarade inte först, men sen efter två samtal till så gjorde han det. Tack och lov. Så där satt jag i telefonen, lätt darrande, och försökte förstå gotlänska (för det är bannemig inte lätt om man inte tittar på personen i fråga, och när den enda kontakt man har haft med gotlänska innan är på Keno). Han sa att man fick reda på om arbetsprovet var godkänt eller inte i mitten av juni. Pju. Sen sa han "så du behöver inte stressa upp dig, det går nog bra för dig". Sen lade vi på.

Så här i efterhand känner jag, som vanligt, att paniken var lite obefogad. Eller jag kunde åtminstode ha väntat lite med dödsångesten (light) tills jag hade tänkt lite. För det slog mig just att det hade varit rätt konstigt ändå om dom hade hunnit gå igenom en sissodär tvåhundra arbetsprov sedan i fredags. Hmm. Smarta jag.

Nu ska jag börja andas. Sen ska jag jobba. Har hand om alla sexåringar sista passet själv idag. Gud giv mig styrka. Haha. Ciao. 

"Det är inte bara så att jag inte vil gå på studentbalen med dig, utan ifall du och jag var strandade på en övergiven ö skulle jag ta näringen som din magra kropp har att erbjuda och sen mata hajarna med dina ben".
- Summer Roberts, The O.C -

För en herrans massa år sedan, på sommaren, lånade jag första säsongen av The O.C av en kompis. Jag var ytterst skeptisk till hela serien och lånade den mest för att min kompis hävdade att den var så fruktansvärt bra. Jag bara himlade med ögonen och tänkte att det defentivt inte var en serie för mig. Så det var med sjukt låga förväntningar som jag satte in den första skivan i dvdn. 
Jag behövde bara pilotavsnittet. Sen var jag fast. Så där hjärndött beroende som man bara kan bli av en serie blev jag. Hey det var ju inte alls bara yta, stränder, plastiga karaktärer och sprit i blå och röda plastglas. Visst, det förekom, men serien hade en oemotståndlig charm.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag minns att jag matade in dvd efter dvd och gjorde knappt pauser för att äta, och plötsligt var det slut.

Sedan den sommaren har jag återuprepat den proceduren varje år. Jag har tittat om på serien. Skrattat. Gråtit. Levt mig in. Blivit förbannad på Oliver. Sagt Yogalates högt framför tvn. Blivit kär i Ryan. Osv osv.Och så blev det nu med.

Andra år har det varit ett medvetet val. Att se om O.C alltså. För att jag har velat. För att det har varit lagom. För att jag har saknat. Den här gången var det omedvetet. Fick en inpuls att jag skulle börja titta om på det ikväll. Och här sitter jag nu igen. Känns fint att mitt undermedvetna gör sånna triviala saker som att känna att det är dags att återuppta tittandet av en kär gammal favoritserie. Go hjärnan. 

Nu ska jag göra något halvförbjudet. Jag ska än en gång absorberas av Stolthet & Fördom. En annan av mina stora kärlekar. Som jag har lovat mig själv att inte titta på för ofta, så att jag inte tröttar ut den. Men nu var det dags igen. Mitt sinne behövde Mr Darcy. Who doesn't lixom. Och jag kan göra en sak till jag älskar, nämligen att vara uppe oförskämt sent. För imorgon ÄR jag ledig. Tro mig. Jag har trippelkollat. 
Godnatt. 

Liten uppdatering. Nej högskolan har inte ringt tillbaka. Jag antar att var det nu var dom ville så har det löst sig nu. Dom hade kanske inte fått mitt arbetsprov och så kom det samma dag. Eller något. Jag kommer i alla fall förlora förståndet om jag spekulerar mer i det där så jag låter bli, och hoppas att dom ringer igen. Bara så jag får veta. För jag är så fördömt nyfiken.

Åååh idag har jag sugit åt mig så mycket sol som det bara går att proppa in i min kropp. Jag har sugit åt mig sånna enorma mängder så att om jag släcker lampan nu så lyser jag förmodligen i mörkret. Awsome. 

Fast just när jag jobbade kanske det inte blev så mycket sol. Enligt illustrerad vetenskap så får man inte in så fasligt mycket sol genom en vindruta. Bara dom skadliga strålarna som man får cancer av tydligen. Känns bra och lugnande. Dom föreslog till och med att man skulle smörja in sig med solkräm om man skulle åka bil längre stunder. Hallå vem gör det? Det blir ju jättefarligt. Först och främst kommer man ju halka omkring som en blöt säl på själva sätet ( om man har typ shorts alltså) och sen kommer man ju inte kunna greppa ordentligt om ratten.  Det osar ju trafikfara om det.

Annars har jag promenerat en timme idag igen. Jag som är sådär sjukt dumslö tycker självklart att jag är fantastiskt duktig och unnade mig två glas cola förut. Helt gudomligt. Jag har inte druckit på hela fördömda veckan. Ytterst plågsamt egentligen. Om man skär ner på något med coffein i så för man tydligen jordens huvudvärk. Suprise..not.

Fyra hundar på fyra olika ställen skällde på mig när jag knallade förbi. Jag är inte speciellt rädd för hundar. Jag borde vara räddare med tanke på att en hund anföll mig, drog ner mig på marken och tuggade på mitt huvud när jag var liten. Men nej, inte så värst. Men när stora monsterdobermanpittbullrottweilerkorsningshundar skäller på mig blir jag rätt paranoid. Håller staketet? Kan dom gräva sig ut? Vill dom äta mig? hjälp hjälp hjälp. Vilket resulterar i att jag går där typ tvåhundra meter efter deras hus och kastar frenetiska blickar över axeln för att kolla så att dom inte har börjat kubba efter mig.
Jag kan tänka mig att jag såg ut något liknande på min uppkörning faktiskt.

Imorgon blir det IKEA. Morsning.

Jag har blivit en bloggnarkoman. Alltid, eller i alla fall väldigt länge, så har jag intresserat mig för andra människor, därav bloggläsandet. Men nu har det nått högst osunda höjder. Jag har till exempel flera gånger under den senaste timmen konstaterat att jag är törstig, men inte "hunnit" dricka för att jag är upptagen med mitt bloggläsande. Och när blev klockan tolv? Vart tog min jäkla lediga kväll vägen. I freakin bloggvärlden. Den åt min tid. Slukade den.

Okej. Jag visste redan innan att jag knappt har någon självkontroll. Jag bet på naglarna i tretton år utan att kunna sluta. Trots att jag testade så gott som alla metoder för att göra just det. Just nu håller jag sakta på att byta ut all min vätska i kroppen mot coca cola. Vill jag vänta med att läsa en bok för att den är så fruktansvärt bra så kan jag inte det. Går jag i en affär hungrig och sockertörstande så kommer jag ut med betydligt fler grejer än vad jag hade tänkt handla från början. Ser jag ett klipp på youtube måste jag kolla på en massamassa fler klipp. Jag är en vandrande beroendekatastrof. Jag vet det. Men jag trodde att bloggar var ofarligt. Nehäpp. Inte för mig.

Jag misstänker dock starkt att mitt beroende slår så hårt på bloggvärlden för att all min självkontroll läggs på andra saker nu. Som att inte bita på naglarna. Eller på att inte häva i mig ofantliga mängder cola. Eller så att jag inte går in i en affär hungrig. För okej, min självkontroll existerar knappt. Men den existerar. Men man måste verkligen säga till den på skarpen. Är det så för alla eller är det bara väldigt svårt för mig.

Okej. Jag kan inte prata. Allt som kommer ur min mun när jag försöker komunicera, är en mängd konstiga läspningar.
Boven i dramat är min sjukt svullna tunga. Redan här varnas känsliga läsare. Detta inlägg är varken mysigt eller trevligt.
Snarare rätt skabbigt. Enjoy.

I lördags föll jag för godissuget och köpte mig en påse Rollo, kolan ni vet, när jag var på stan. Men när jag skulle äta dom lite senare på altanen så lyckades jag bita mig i tungan. Riktigt jävla jättedant. Jag skämtar inte när jag säger att jag bet fel så rejält att det knakade i tungan. Knakade! Och det bildades ju inte bara en gigantisk såndär sweinond blåsa, som inte går att låta bli att bita i såfort man tuggar på något nytt, utan jag lyckades också bita loss ett stort köttstycke ur min stackars tunga. Hey jag varnade ju er innan och sa att det var äckligt.

Första problemet var att försöka få det att sluta blöda. Det är ju inte helt praktiskt att sätta på ett plåster i munnen. Så där stog jag enormt  frustrerad och irriterad framför toaspegeln och försökte befalla min tunga att sluta bloda ner sådant. 
Jag försökte stoppa det med pappersservetter. Det gick lite sissodär. Efter att ha svalt ett A4 papper ungefär så övergick jag till att gurgla istället. Det fungerade lite bättre.

En liten stund senare slutade det och jag kunde äntligen studera min gravt misshandlade tunga. Sen börjar jätteäcklig info om stinas mun nummer två. Delen då jag klippte i min egen tunga för att påskynda läkningsprocessen, och för att det skulle se aningen mindre äckligt ut. Heja mig. Men jag lyckades. Och fick ett par matchopoäng på kuppen. Inte för att dom på något vis upphäver eller jämnar ut dom ungefär hundra klanthetspoängen jag vann på att skada mig själv sådant, men det känns ändå lite bättre.
 
Så om jag är ovanligt tyst så vet ni varför. Det är för att min tunga har förvandlats till jabba hutt och tar över min mun. Och om ni ska äta något nu så se för fanken till att ni tuggar på maten och inte på er själva. Så gott är det inte vill jag lova.