frågetecken
Är det jag som reagerar för starkt på mindre saker eller är det för en gångs skulle någon annan som har gjort fel?
Och måste jag jämt få världens utskällning om jag påpekar saker som är sanna och uppenbara?
dö fula fluga,DÖ
Okej, nu är det en sån där superskabbig fluga i vårat dataskåp. Ett sånt där jätteäckligt kräk som verkar vara ute efter att krypa in i mitt öra och lägga ägg där, så att miljontals fler jätteskabbiga flugor kan produceras. Urk.
Nu har jag försökt vifta bort den hundratls gånger från mitt huvud och varje gång verkar den klamra sig fast för glatta livet vid mitt hår. Och så surrar den så där snuskigt i mitt öra.
Jag vågar ju inte döda den heller nu när den är så stor och äcklig. Hade den varit mindre hade det inte varit några problem. Nu känns det mer som att slå ihjäl en skabbig hare istället, så stor är den.
Jag får helt enkelt stänga in den i ett glas som vanligt och vänta tills den kvävs, det brukar funka bra.
Slutsats: Vi utrotar alla flugor.Speciellt dom stora och äckliga. Fåglarna kan väl äta mygg eller?
ett fragment av sorg
Tänk er olika människor som passerar bakom personen. Människor som går fram och tillbaka på skärmen som om de är på väg någon stans. Medan personen vars hela värld just har rasat samman står kvar på samma ställe, fortfarande stirrandes ut i intet.
Det är bland det sorgligaste jag vet. Känslan jag får av att se en människa som har sårats medan människor som inte har en aning passerar förbi får mej att bryta ihop inombords. Det är svårt att förklara utan att det låter luddigt.
Men att jorden fortsätter snurra, att fåglarna sjunger vidare, att solen lyser lika starkt som alltid även fast det har hänt något hemskt, det gör mej ledsen. Jätteledsen.
Twilight princess
Jag gillar TP för vissa detaljer och för att jag blir på bra humör när jag spelar det..därimot blev jag jättebesviken på "landet i himlen" dom hade världens möjligheter att göra det ascoolt och så skjuts man äntligen upp dit och möts av ett gäng urfula höns.
Dagens zeldaåsikter
kom igen grappar
Vi var i linköping i onsdags på diverse föreläsningar på universitetet.
Den lilla utflykten var obligatorisk men vi fick ingen bensinersättning (alla åker egen bil), men därimot en matersättning på 22 kronor. Nu har jag två frågor.
Ett. Vart hittar man en vettig lunch för 22 kronor i dagens samhälle? tror dom verkligen att man kan äta i linköping för det eller. Vad kan man få för 22 kronor lixom? En varmkorv och ett glas vatten, då vattnet är gratis?
Dessutom gestaltas matersättningen i form av en liten papperslapp som man ska byta in mot pengar på banken. Vilken normal människa går in på banken och ber att få 22 kronor? Kom igen. Inte pinsamt över huvud taget.
Två. Dom kan tänka sig att betala dyngskort åt oss så att vi kan ta bussen. Hmm, det får i regel plats ungefär fem personer i en bil. Vi åkte i cirka sex fulla bilar. Är det inte då billigare för skolan att betala bensinen för dom sex bilarna istället för att hålla på och betala busskort till varje jävla elev? Enkel mattematik grabbar.
Suck
Gunnvald, my ass
Hade lite tråkigt och roade mej genom att svara på ett par frågor, och det slutade alltså med att jag fick Mikael som perfekt matchning.
Hallå?
Jag erkänner, han är ju asgrym som Gunnvald. Men kom igen.
Man började bli lite lätt frustrerad när man hade lyckats filtrera bort en mängd svenska kändisar (varför inte stenmark? jag ville att det skulle bli Stenmark) jag hellre dejtat, och så blir det han kvar.
En 44 årig bitter,alkoliserad man.
Jag har länge antagit att det är så det slutar. Men nu fick jag alltså bekfräftelsen.
Tack.
Besök tiiamo och få en chock.
när jag väl blir sjuk, blir jag SJUK
Måste dock till skolan i vilket fall imorgon eftersom jag har lovat att skjutsa lite folk till Linköping.
Jag får väl preparera med en stor mängd fishermans friend och bromexin. Frågan är till vad jag ska använda det. Man har ju redan hostat sönder lungorna, känns det som, och eventuellt revbenen med kanske.
Pappa är ledig och hemma så då trodde jag att jag kanske kunde få lite uppassning. Men inte det heller alltså, han befinner sig mest ute och bygger på garaget. Enda gången jag har sett honom sedan jag vaknade var när han kom in för att ringa ett par samtal om en dörr förut.
- Ät något, det är bra när man är sjuk, sa han och rusade ut igen.
Öh,hur ska jag kunna äta något med den här halsen är frågan.
Får väl försöka hälla i mej en varma koppen eller liknande senare. Nu ska jag i alla fall titta på lite prison break.
host och hejdå
jisses
Nej, jag ljuger inte. Det är min sjuka hjärna som drömmer konstigt nu igen. Fast, man kan ju inte förvänta sig mkt annat med tanke på hur konstigt den fungerar när jag inte sover.
Hur som helst, drömmen började mitt i dramatiken. Jag befann mig i kaos i en slags borg där mitt anhang av människor sprang omkring som galningar och letade efter vapen att använda mot fienderna som var i antågande.
Helt plötsligt var bara fienderna överallt med sina svärd o grejer, och jag med den lilla grupp utvalda folk som jag hade befäl över, sprang till ett av tornen där vi snabbt blev omringade.
Det är nu det konstiga startar. Här ungefär började alltså jag kasta pennor och diverse andra vassa föremål på människorna som kom rusande.Typ: kast, zwapp(ja det lät så)..död. Människa efter människa fick en penna i halsen låret eller liknande och ramlade ner från tornet.
Just när vi var på att vinna över fienderna så börjar mina egna mannar attakera mej. Det visar sig alltså att hälften av mina egna soldater är korrumperade. Här efter kommer en mängd fightingscener där jag total äger alla andra med mina pennor och efter mycket om och men så lyckas vi segra.
Skitfula skinnbyxor hade jag på mej med.
Ursäkta men hur ska jag tolka det här egentligen?
Att jag dödar folk med mina skills med pennan och att mina egna män hugger mej i ryggen?
Herregud.
snörvel
jag säger bara snörvel...
bleep bleep
Vad gör man när man inte riktigt vet varför man mår dåligt?
Vad behövs för att jag ska bli lycklig egentligen?
Varför känner jag mej så tom hela tiden?
När började jag bli så komplicerad? Jag var ju ett glatt barn ju, när hände det här egentligen?
Det är ju likadant hela tiden. Jag mår dåligt och allt känns skit, jag funderar ut vad som är orsaken och tar tag i problemet. Jag mår bra en liten liten stund och sen bär det iväg igen.
Varför i hela fridens namn kan jag inte bara nöja mej och stanna vid den där lilla lycklighetskänslan?
Jag är ju fasiken som en liten ond maskin, programerad för självförstörelse.
Tex, jag känner mej ensam och kommer fram till att det är en man jag behöver för att mitt liv ska bli fullständigt. Jag hittar en man som jag tycker om väldigt mycket. Mannen tycker om mej, och här skulle det kunna bli ett sådant där typiskt "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar slut". Men nej då. Jag måste förstöra för mej själv, stöta bort människan och sluta ännu mer misserabel än från början.
Tack.
Jag har fler tecken på att jag är totalt felprogramerad:
* Min oförmåga att kunna ta till mej komplimanger.
* Jag misstolkar människor till förbannelse och lyckas alltid vända det folk säger till att dom nog hatar mej innerst inne.
* Jag sårar människor som jag anser sårar mej, oftast tio gånger värre och trots att dom kanske inte menade att såra mej från början.
* Jag är totalt oförmögen att se mina bra egenskaper vissa dagar,speciellt dagar som denna.
Osar det inte självförstörelse om det beteendet eller?
bleep blepp, jag behöver ett nytt kretskort
grattis mor
Vi har firat min älskade mor idag på hennes fördelsedag. Hon fick en klocka, ett måbra-presentkort på typ manikyr, massage eller liknande plus ett par skitsnygga stövlar (stövlar som inte skor som räcker upp på vaden,inte som i gummistövlar :P).
Eftersom min mormor och morfar nu befinner sig i kina och tittar på terrakottakrigare och kinesiska muren till min stora avundsjuka så firades hon "bara" av vänner till familjen och pappas moster och morbror. Som upplagt för historier från det förgångna alltså.
En skitkul grej som pappa berättade som fick mej att sätta en jordgubbe i halsen och vrida mej av skratt var en historia om en av hans gamla vänner.
Denne vän hade en egen lägenhet där han bland annat hade en mängd olika prydnadsföremål som han var ganska pedantisk över. Dom små porslinskatterna, herdinnorna och glasen stog där i hans mörka vitrinskåp på sin bestämda platser, och pappa och en vän som var över på besök kunde inte hålla sig uten var tvungna att skoja lite med ägaren till porslinföremålen.
När han gick ut i sitt kök för att brygga lite kaffe åt pappa och sig själv så ordnade pappa och kompisen febrilt om alla sakerna i vitrinskåpet så att dom stog på helt fel platser.
Porslinsmannen märkte inte att grejerna stog som de gjorde när han kom tillbaka med kopparna men nästa gång pappa kom på besök så stog alla sakerna där dom stog förut.
Pappa och hans vän tyckte att detta var så kul att dom flyttade om sakerna lite då och då när dom fick tillfälle. Till slut vågade inte stackaren lämna sina gäster i ensamma i vardasrummet med hans obevakade vitrinskåp längre.
Det mina vänner, är humor.
ps
Hmm,nytt karriärval kanske?
Längst ner i en brunn i en grotta i foten av berget. Ja det låter lite bättre faktiskt.
Man skulle kanske bli flygvärdinna. Jag är suverän på att se normal ut fast jag mår skit. Se trevlig ut vinka och le lixom. Min familj är lättast att lura. Konstigt nog.
Det är inte långt kvar till den absoluta botten. Jag tänker på det ibland det erkänner jag. Jag är en hycklare. Har alltid föraktat dom som tar självmord. Så tanklöst och själviskt lixom. Kasta bort sitt liv, som ett hån mot alla andra som dör för tidigt, som hade gjort allt för att leva.
Det handlar inte om att jag känner mig osynlig för det gör jag inte. Det handlar inte om att jag vill ha uppmärksamhet.
Hade jag velat ha uppmärksamhet finns det bättre sätt att fixa det på, och hjälp från andra tror jag inte ett dugg på. Jag måste hjälpa mej själv.
Jag lovade mej själv och andra att det jag skulle skriva här skulle vara sanning. Utan att censurera. Varför skriva en förställd verision av sitt liv lixom.
Jag är bara så trött. Psykiskt alltså.
jag är trött på att någon visar mej en liten bit av lyckan, inte så mycket att jag blir tillfredställd, utan precis i så stor mängd att jag vill ha mer. Att ha lyckan så nära och se det ryckas från mej, gång på gång.
Jag kan inte ta besvikelsen.
Så här mycket om någons inre vill ingen veta. Det är obehagligt jag vet. Men det hjälper mej att få det skrivet. Det gör det lättare att både klättra och le. Det gör det lättare att dölja att allt inte är helt okej. VIlket är bra för eran del det med. Trasiga människor är jobbiga att ha o göra med.
Filosofi på stinavis
Allihopa.
Eller känner dom bara helt plötsligt att shit nu är jag allt färdigutvecklad?
Jag menar. Dom kan ju inte direkt kommunicera med varandra där i äggen. Eller kan dom det?
Typ: Hörrö Stefan, är det inte dags att se solljuset? Jovisst Hugo, och så hackar dom sig ut.
Och hur vet dom att dom ska hacka sig ut med näbben och inte bara liga kvar där och vänta på att någon gör det åt dom. Jag fattar inte kycklingar. Dom är ett mysterium.
Four
Den här tävlingen är lixom inte ens en "riktig" tävling. Man står ju bara där och skjuter pilarna rakt upp i luften för att sen se dom landa ett par hundra meter bort i marken.Lobba kallas det visst. Det är ju ganska kul. Och alla är på samma nivå så jag behöver inte känna någon press. Skönt. Men en söndag lixom. Kom igen.
svensk som spagetti
Jag är en underlig svensk.Jag gillar inte skidresor. Jag gillar inte skidor.Och jag gillar inte backar. Det enda med skidåkning jag gillar är att det går snabbt och adrenalinkicken efteråt.
Men helst av allt sitter jag i skidstugan under en filt och myser med varmchoklad.
Seriöst,vad ska jag ut i en snöbacke och göra? jag kan ju inte svänga. Jag är en fara för alla andra stackars pjäxbärande människor.
Ja jag är en underlig svensk.
och hon är tillbaka ^^
Nu är jag här igen. Har tillbringat halva kvällen med att försöka få iordning designen på bloggen. Det är ingen lätt uppgift när man är perfektionist och inte är van vid att ha naglar på fingrarna vill jag lova.
Tänk dej att du inte har haft naglar ( om man inte räknar ett par små nerbitna stumpar på fingrarna) på 13 år och så helt plötsligt får ett par, närmare bestämt 10 stycken naturtrogna plastbitar, en dag.
Helt plötsligt kan du inte göra en hel del grejer som du har kunnat förut. Inte skriva lika snabbt på tangentbordet, inte spela guitar hero lika smidigt, inte kunna röra dej i ansiktet utan att oavsiktligt peta dej själv i ögat och börja gråta.
Jag känner mej som Edward Scissorhands. Det fattas ju bara att jag punkterar någons vattensäng.
Fast jag ska inte klaga allt för mycket. Det finns många fördelar med långa naglar med. Jag kan klia folk bättre på ryggen, jag ser lite kvinnligare ut ( jag kan behöva alla extra kvinnopoäng jag kan få tag på) och jag ska se till att lära mej hur man dyrkar upp lås.
Så det var nog värt dom där två timmarna ändå. Och så fick jag grymt lena händer. Vem vill inte ha det lixom?
Nu ska gå och rita lite farmför teven, om jag kan hålla i pennan vill säga :P
ciao
