Ensam mamma hittar
I'll come back, if you just call me
It started out as a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into a quiet thought
Which then turned into a quiet word
And then that word grew louder and louder
'Til it was a battle cry
I'll come back
When you call me
No need to say goodbye
-Regina Spektor - The Call-
Jag har återupptäckt Regina Spektor. Under en kort period har jag glömt att hon och hennes musik ens existerar, tills jag tittade på Narnia: Prins Caspian här om natten. I slutet spelas The Call. Jag kände igen rösten som tusan men kunde inte placera den eftersom låten är ganska annorlunda mot Reginas andra sånger. Sen kom jag på vem det var. Sen youtubade jag lite och hittade en annan låt av henne som jag inte har hört innan. Us. Den är också sjukt bra.
Medan jag satt vid datorn och youtubade så började en reklam om viasat eller liknande på tvn. I bakrunden spelades den där grymt fina themet som är i slutet av Pirates 3. Så jag kom på att det är fint som fanken och började youtuba det med. Sen hittade jag värsta grejen. Efter credits i sista piratesfilmen så är det en hel scen som jag har missat. Totalt.
Herre. Kolla in den. Jag säger bara 10 years later...
Ordet Iller ser ut som en jävla felstavning
Jag jobbar inte idag heller. Jag har jobbar enbart söndagar i tre veckor nu. O andra sidan så jobbar jag ungefär konstant i December istället så det jämnar väl ut sig. Men jag kommer få helpissig lön i Januari, och det är då jag behöver den. Men jag ska inte klaga. Jag har ju två jobb, andra har ju bara ett om ens det. Och jag jobbar ju trots allt nästa vecka. En dag på fritids med Jon och en dag dagis i Varv.
Synd att jag inte föddes med önskan att blir dagisfröken eller något, för jag är faktiskt ganska bra på det. Ungarna gillar mig, dom andra fröknarna tycker att jag är duktig. Sånt är kul. Plus att barn inte kan fejka kärlek. Dom säger precis som det är och om dom tycker om en, eller inte gör det, så är det verkligen så. Man behöver inte känna sig oälskad på dagis inte.
Idag har jag varit med min gullebil på service. En femhundring gick det på. Inte alls farligt. Sen visade det sig att pappa har beställt nya stift också. Fyra stift. Dom kostar 248 kr styck. Styck! Jag kommer inte ha råd med julklappar. Och alla envisas med att fylla år samtidigt med. Jag kommer gå i personlig konkurs eller något.
Nu ska jag sätta mig framför teven och rita en tattuering till en vän. Och ikväll ska jag vara vaken sådär oförskämt länge. För att jag älskar det. Att vara uppe onaturligt länge alltså. Jag är inte skapad för att leva på dagen.
Sen för att dela med mig lite till av min vardag så funderar jag grymt mycket på vad jag ska köpa mig för husdjur nu. Jag har bestämt mig för att köpa ett djur när jag flyttar hemifrån eftersom pappa är allergisk. Kan fortfarande inte välja vilket djur jag önskar, jag vill ju att pappa ska kunna hälsa på. Allra helst skulle jag vilja ha en tam hjort. Men dom är aningen för stora att ha i lägenhet så det skiter sig. Annars står iller och chichilla högt på listan. Iller är lite sissodär. Alltså, det skulle vara helfränt med en gullig liten iller, men alla människor jag sett med illrar är så..öh..udda, Jag vet itne om det betyder att alla med illrar är lustiga eller om man blir lite lustig av att ha en iller. Båda alternativen är aningen osmickrande. Inte så att jag inte gillat udda människor. Jag hyllar folk som vågar vara annorlunda. Men detta är inte bra-udda utan mer "hej-jag-äter-djur-som-har-blivit-påkörda-och-är-en-potensiell-seriemördare-udda". Sånt är jag lite rädd för.
Jag har på tal om djur tjatat på pappa att vi ska köpa in alpackor( en släkting till laman. Ser ut som en lama fast sötare och mer luddig..typ). Alpackor är asgulliga, bräker allderles underbart och har inte klövar utan trampdynor. Fatta tramptynor. Det är ju fantiastiskt. Dom skadar inte marken dom går på för att dom har så mjuka fossingar och så har dom jättefin ull som man kan sälja dyrt. Mer alpackor till folket lixom. Sen att dom kostar 25000 minst styck spelar ju ingen roll.
nattfilosofi
Jag behövde just försöka sju gånger innan jag lyckades skruva fast korken på coca cola-flaskan. Är det ett bevis på att jag är trött eller dum i huvudet? Jag menar, bläckfiskar kan säkert skruva på korkar.
Visste ni föresten att alla däggdjur, förutom människan och apan, kan simma från födseln. Och hur har man utfört dom testerna? Har man lixom kastat i alla nyfödda däggdjur i vattnet och kollat om dom drunknar eller inte? Har man alltså kastat i en liten apbebis i sjön och sett den sjunka? Och vem utför dessa tester?
gonatt
scratch
Igår badade jag och Flisan. Sen köpte Jimmy oss Julmust på burk. Fatta must på burk. Det gjorde min dag.
hamsterjacka
Jag kan ju bara såhär i efterhand berätta att jag införskaffade mig en skinnjacka. Som jag är kär i. Lite. Det är ju det där med min kärlek till materiella ting. Men vadå, något ska man ju lägga sin kärlek på och jag har inget husdjur längre så det får bli jackan.
Nu lät det ungefär som att jag hade gjort min jacka av mitt husdjur. Så är inte fallet. Det är svårt att göra en skinnjacka i min storlek av en hamster. Trots att min hamster var rätt fet. För det var den.
Det är föresten konstigt bara det. Den åt ju pellets och nötter och sprang frenetiskt i sitt fördömda platshjul, så jag fattar inte riktigt var fettet kommer ifrån. Förmodligen lärde den sig hur man öpnnade buren och käkade upp mitt godis. Vem vet. Inte jag.
Inhandlandet av min nya älskade ägodel var ett litet äventyr bara det. Grabben i affären var galen. Och det behöver inte betyda att det var galen på ett dåligt sätt. Men öh, det var han.
Alltså han var ju trevlig. Men efter att, för säkert sjuttonde gången, sagt att jag faktiskt inte ville köpa en sjal som passade till jackan så höll jag på att bli lite sådär lagom frustrerad. Får man provision på Carlings eller? Sen när han äntligen hade fattat att jag inte ville köpa det förbaskade tygstycket så frågade han om jag inte ville köpa ett par strumpor också. Hallå. Nej tack.
Jag läste just det jag hade skivit och kom fram till att jag lät bitchig så in i norden. Det var inte helt meningen. Alltså, jag tycker bara att det är väldigt jobbigt att få så enormt mycket uppmärksamhet i en affär. På det sättet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Även fast det bara är för min skull dom är trevliga. Plus att jag har jättesvårt att säga nej till försäljare. Det är tur att folk inte släpper iväg mig till marocco och grejer själv. Jag skulle komma hem med kameler, getter, mattor och jag vet inte vad.
Det är konstigt att jag har så svårt att säga nej till försäljare. Folk jag känner osv har jag inga problem med att säga nej till. Jag menar, ofta säger jag nej bara för att jävlas. Sån är jag. Dum.
Snöbollen (i brist på bättre titel)
Okej. så nu har jag srkivit ner ett och ett halvt A4 med början på historien som måste bli berättad. Det är sjukt mycket som är oklart. Men det får komma av sig självt på vägen. Jag är ingen författare och försöker inte ens vara en, tror jag. Sånt är svårt att veta. Just nu skriver jag bara. För att det känns bra. Sjukt bra.
Här är mina första fyra meningar. Det är förmodligen allt ni får. Mohaha.
Som dom flesta nog har listat ut så är det inte meningen att livet ska vara lätt för någon. Men för ett fåtal är det betydligt svårare än för andra. En av dessa stackars utvalda var Annemarie.
Hennes tragedi började redan den dag hon föddes, och skulle fortsätta genom hela denna berättelse och kanske även efter dess slut.
nameless lifesaver
Förra gången det hände ledde det till upptäckten av Mando Diao, som jag hade spytt galla över i flera år (sjunger inte bra live, ofantligt dryga osv osv). Pinsamt värre när jag alltså började lyssna på en helt okänd cd innehållande låtar med ett band jag aldrig hört förut, tyckte att många av låtarna var riktigt hyfsade, tryckte ut cdn och insåg att det var Mando. Extra triumf för Elin som har stått ut med mitt totala dissande av dom sedan vi gick i högstadiet. Där blev jag bra ägd. Av en cd.
Igår hände det för andra gången. Att någon hade glömt kvar sin musik alltså. Sjukt tacksamt faktiskt, utan ett uns av ironi. Det var kvällens lifesaver. Jag var urtrött på min sönderspelade blandcd, och minst lika trött på att höra om den fantastiska svampsoppan som Mixmegapolkocken hade lagat. Så upptäcker jag till min stora glädje att det sitter ett för mig okänt allbum i cdspelaren. Jag kände faktiskt igen dem på första låten. Oasis. Nytt album.
Tammefan. Den som kör turen innan mig har bra musiksmak.
Han* förtjänar en kram. Men alla uppskattar inte en kram. Så nu funderar jag på vad som skulle vara ett bra annat sätt att visa sin tacksamhet på. Jag ska nog fanken glömma kvar en cd själv. Med bra musik på. Typ Trapt, Shinedown eller Saliva. En blandning av allt kanske. Eller så vågar jag inte. Av rädsla för att det ska verka fånigt. Eller som att jag raggar. För så desperat är jag inte. Faktiskt.
Nu ska jag ta och skriva en sjukt sorglig liten historia om någon som blir kär i en snöboll. Det låter inte mycket för världen men det kommer bli bra, det känner jag på mig. It's all in my head. Sov gott sparvungar.
* Alltså, skicka inte FI på mig är ni snälla. Det är ingen könsdiskriminering här inte. Det råkar bara vara så att 97% av dom på jobbet är av manligt kön och därför antar jag att det är en sådan som är orsaken till min lycka**.
** Förövrigt är det ett väl förekommande faktum i mitt liv. Männen är alltid den stora orsaken till min lycka. Och olycka, för den delen. Asses.
is it a man, is it a women?
Bekräftelsen kom idag på jobbet när jag lyssnade på Mix Megapol. Varje vardagskväll så finns det där ett program som heter mixmatch. Ett relationsprogram alltså. Eftersom det sänds samtidigt som min arbetsid så lyssnar jag alltid på det i bilen när jag far omkring i Motala med omnejd. Var jag inte relationsguru innan jag började knarka radio på arbetstid så är jag det defenitivt nu.
Men hur som helst. Idag var det en kvinna som hade skrivit in med ett problem. Det var nämligen så att alla killar hon hade dejtat hade klagat på att hon var så klängig, och hon undrade ungefär om det inte faktiskt egentligen var killarna och inte hon som det var fel på. Hon menade att det inte var något konstigt med att vilja visa sin kärlek massor i början av ett förhållande. Hon krävde av killarna att dom skulle ses varje dag samt att hon ringde minst fem gånger per dag för att prata. Helt normalt.
Radiopratarna bad lyssnarna ringa in för att dela med sig sin syn av problemet, och det är här själva poängen kommer. Alla som ringde in hävdade att det där med att vara klängig var ett typiskt tjejdrag. Ungefär att det var ett karaktärsdrag som alla kvinnor hade medfött lixom. Då kände jag mig som en man. Sanningen var nämligen den att jag fick panikångest av att bara höra hur ofta kvinnan ringde sina dejter. Jag blev trängd och ville rymma fast det inte ens var mig det handlade om. Jag blir knäpp om någon invaderar för mycket på min frihet. Jag blir totalt bortskrämd. Seriöst, killar som är klängiga dissar jag snabbt som fanken. Dom får knappt en chans. Vilket kanske inte är helt snällt. Jaja.
Sen har jag jättesvårt att visa känslor och ska vara sådär tuff och hård hela tiden. Jag umgås nästan uteslutande med killar. Jag gillar inte sånnadär typiska tjejgrejer. Jag har aldrig lekt med dockor, jag lekte med bilar. När tjejkompisarna lekte typ stall så lekte jag krig med killarna i skogen. Det känns fint att man saknar alla typiskt kvinnliga karaktärsdrag. Förutom att jag älskar män då. Alltså måste jag vara gay om jag nu är man i kvinnokropp. För kvinnokropp har jag. Faktiskt.
Neh. Tills nästa gång jag skriver ska jag försöka komma på några kvinnliga sidor hos mig. Så här kan vi ju inte ha det.
