stina

Den här veckan har varit som en enda lång dvala.
Måndags hoppade jag in som vikarie för sexåringarna. I tisdags och onsdags jobbade jag niotimmarspass på dagis. Igår blev det sju timmar. Idag var det tre timmar, om en stund måste jag åka in till stan för en synundersökning (jag petar nästan ut ögat på mig själv när jag ritar för att jag sitter så in i helskotta nära pappret) och sen blir det att köra liten lastbil i fyra timmar.
Imorgon ska hela familjen till Norrköping för att fira min mammas kusins man som fyller 30. Han är för gó han. Pratar historiens bredaste nörrköpingsdialekt. Man kan sitta i evigheter och lyssna på hans röst med skräckblandad förtjusning. Mest med förtjusning dock. Humor.

Jag ska dra mitt strå till familjestacken och köra oss dit. Det kommer bli spännande. Jag som blir lätt panikslagen bara jag kör i linköping. Brun papperspåse att hyperventilera i kommer vara nödvändigt.
På söndag sitter jag och kör i sju timmar på jobbet igen. Plus att jag är förkyld. Jag börjar känna mig som en vandrande spillra av utmattning.
Jag förstår inte hur folk klarar av att leva så här konstant. Dagisfröknar till exempel är hjältar. När jag kommer hem från dagis, utan att komma ihåg hur jag lyckades sätta mig i bilen och dessutom uppbåda tillräckligt med kraft för att trycka med foten på gaspedalen, så orkar jag knappt gå uppför trappan till mitt rum för att lägga mig. Jag stupar i soffan. Sen ligger jag där bredvid mamma och gnyr och gnäller för att jag är så förbannat trött. Jag tittar på teven utan att riktigt förstå vad jag tittar på. 

Nu har jag gnällt tillräckligt på min vecka och retat upp er lagom med mina I-landsproblem. Klaga på att jag tycker att det är tufft med två jobb när vissa inte har något. Fy på mig. 

VARFÖR shippar inte Urban Outfitters sina grejer till Sverige?! Det gör mig oerhört frustrerad. För om dom gjorde det så skulle jag vara en ytterst hängiven kund. Jag skulle för fanken göra halva derad förtjänst.

Jag tittade runt där lite idag igen. Jag är kär. I en butik. Det blir bara värre och värre det här med min kärlek till materiella ting alltså. Det är inte så himla charmigt, det håller jag med om. Jag som ska vara så där duktig och köpa ekologiska varor, och sen som den hycklare jag är så önskar jag i hemlighet att jag hade miljonersmijoner kronor att spendera på meningslösa plasttingestar. Usch. Inte helt fint. Men det är svårt att stå emot sitt största glädjeämne.

Som när vi var på busfabriken. Jag gick förbi samma stora vagn fylld med sånna där behållare med små plastfigurer som man får om man stoppar i en tia, säkert tjugo gånger. Och varje gång fick jag verkligen anstränga mig för att inte rusa dit och stoppa i alla tior jag ägde. Jag var jätteduktig som stog emot impulsen. I typ två timmar. Sen gick det inte mer. Jag kom hem 60 kr fattigare och sex plasttingestar lyckligare.

Förövrigt så var jag på busfabriken i egenskap av vuxen som skulle hålla ett vakande öga på dom fyra lekande barnen. Dock så kan jag, till min stora skam, säga att jag var högst delaktig i lekandet. I alla 180 minuter. Vi jagade runt varandra i dom där sabla klätterställningarna, jag och barnen, i en halv evighet. Snacka om att jag var dödentrött sen när jag kom hem. Dom där plasttunnlarna är inte gjorda för folk i min ålder heller kan jag avslöja.  Jag hade sådan fruktansvärd träningsvärk i baken sen dom följande dagarna att jag knappt kunde stå. Plus att mina knän var köttfärs av allt krypande.
Men kul var det. Faktiskt. Det är kanske inte meningen att jag ska bli vuxen helt enkelt. Jag är så sabla dålig på det.

Som jag har yttrat vid något tidigare tillfälle i bloggen så är jag barnsligt förtjust i överdimensionerade, samt underdimensionerade, saker.
Exempel. En av mina största önskningar när jag var liten (förutom att jag plötsligt en dag skulle vakna upp och vara Ariel, den lilla sjöjungfrun) var att jag skulle vara jättepytteliten. Typ Nils Karlsson pyssling lixom. Ni vet, så att man kunde sova i tändsticksaskar och dylikt. Och på samma sätt tyckte jag att sånna där små kopior av stora saker var ungefär det coolaste som fanns. Ni anar inte hur länge jag kunde stå framför hyllan med tittskåpsprylar i pysselaffärer när jag var yngre. Jättesmå tandkrämstuber och sånt gjorde mig helt lyrisk. Och mycket har inte ändrats sedan dess.

Hur som helst. Idag snubblade jag över en helt underbar liten fototeknik på Ellens blogg. Tilt shift heter den. Sen såg jag, ett par timmar senare att även Sandra på sin blogg niotillfem hade läst samma inlägg och fachinerats även hon. Tilt shift sprider sig som en löpeld i bloggvärlden. Höhö.

Hela tekniken bygger på en illusion. Ganska coolt bara det. Man lurar ögat, genom att fixa fokus i bilden på ett finurligt sätt, att tro att det man ser är jättelitet. Som en minimodellvärld. Jättesött. Inte speciellt svårt är det heller.
Det ultimata vore ju att ha ett tilt shift objektiv. Men eftersom jag inte har det så får photoshop fixa biffen sålänge.
För nästa objektiv jag köper ska vara macro. (Jag är inte så himla haj på fototermer föresten, så om jag någon gång säger fel, förlåt i förhand.)  Men sen kanske det blir ett tilt shift. Vem vet.

Annars har jag badat bubbelbad med Lollisen idag. Det var ungefär hur skönt som helst. Och jag såg ut som ett russin när jag klev upp. Och så luktar jag jättejättegott och är jättejättefräch. Minus att örtbadmojset vi hade i vattnet tog död på min stackars hud i ansiktet. Jag ser lite ut som en vandrande infektion. Men det gör inte så mycket. Faktiskt.

Jag tänkte så här. Jag fotar ju, i mellanåt. Och bloggen har ju en ganska tydlig brist på bilder. Så därför tänkte jag att jag slänger upp ett par. Lite då och då. Om inte annat så kanske jag kan dölja min skrivkramp med en väl utvald bild ibland istället. Som nu ungefär.




Detta, om det inte är uppenbart, är en frökapsel av något slag. För er som undrar så råkar jag älska ordet frökapsel.
Det finns en hel del namn som jag skulle vilja sätta på mina framtida barn men som jag inte kommer göra, eftersom det vore socialt självmord. Frökapsel är ett av dom. Sviskon, Krokus och Mintpastill är andra.

Jag är ganska barnsligt nöjd med den här bilden föresten. Vilket säger ganska mycket ,med tanke på att jag är sjukligt perfektionistisk när det kommer till mina egna alster.



Detta, gott folk, är jag. Bild tagen imorse. Om ni inte hade räknat ut det redan så är jag lite småego ( hallå, jag skriver om mig själv i en blogg) så vad är då mer passande än en bild på mig själv.
Ibland undrar jag om hela mitt ansikte består av mina läppar. Det känns lite så. Jag ser lite ut som en knäpp fisk.

Det är ju högst sorgligt att man ska vara som mest kreativ när man är sjuk och lite nere. Jag menar, först var det helt tyst här i bloggen och sen wham så kom det tre inlägg samtidigt. O stora lycka kära läsare.

Jag skulle bara lite snabbt säga att man inte bara snubblar över sånger lite då och då utan även textrader. Sånna som folk skriver i kommentarfältten på bloggar och dylikt tex. Som känns lite som att bli träffad av den där gigantiska vågen som man ibland stiftar närmare bekantskap med på utlandsresor. Det känns lixom ont och skönt samtidigt.

Förövrigt så känns det skönt på många olika sätt att bli träffad av en våg. Man tumlar lixom omkring i varmt vatten helt utan kontroll och kan inte göra annat än att vänta på att det ska sluta snurra så att man kan hitta upp till ytan igen.
Lite konstigt att just jag av alla människor ska tycka så föresten. Jag som är lite av ett kontrollfreak när det kommer till mig själv och situationer jag hamnar i. Inte så mycket när det kommer till andra människor kanske. Tack o lov.

"It's a true life tragedy. The first time we met it was too early, the second time we met it was too late. My heart aches."

Det skulle ha kunnat vara ett sånt där fint filmcitat som man inte glömmer i första taget. Sagt i en fin film med fin musik. Men på det här sättet känns det ännu bättre. För det här är inget manus skrivet för att folk ska känna på ett visst sätt. Detta är en textrad rakt ur en annan riktig människas hjärta. Skrivet för att han ( ja det var en han) kände precis så här precis då. Och det känns inte för att någon annan ville att det skulle kännas. Det bara gör det. Och det är bra fint det.

Hur kommer det sig att man ofta snubblar över sånger precis när man behöver dom. Låtar som lixom beskriver det man själv inte hittar ord för att förklara. Som lixom kapslar in hela ens sinnesställning i en melodi och ett par textrader.
Söker man sig till dom själv, som undermedvetet. Eller är det låtarna som söker sig till mig. För att jag behöver dom så.

Det skulle lika gärna kunna vara som böcker föresten. Att man läser in sig själv i texterna. Hittar sig själv där. Gör texten till sin egen.
Eftersom alla är olika så blir och uppfattas också böcker olika beroende på vem som läser dom. För att man fläckar ner historien med sina egna värderingar och upplevelser. Så skulle det kunna vara med sånger med. Det låter ju faktiskt ganska logiskt nu när jag tänker på det.

Vilken sång och vilken sinneställning jag syftar på kommer i ett senare inlägg. För jag är inte redo att känna mig så naken och utlämnad än. Och eftersom denna känsla förmodligen kommer hålla i sig ett tag så behöver jag inte vara rädd att inte vara lika känslosam och uppriktig även om jag skjuter upp det lite.

Den som lever får se..