stina

Så när man trodde att den inte kunde bli mycket sämre. Wham. In tha face.
Jag ger upp nu. Jag orkar inte mer idag. Nu stänger jag av. Ciao.

Nu är jag hemma. Igår kom jag hem vid halv ett. Inte så jättebra med tanke på att jag skulle upp klockan fem idag. Ny tur, nya adresser. Snacka om att det här är rätt påfrestande för min stackars mosiga hjärna. Fast jag lär ju inte bli dement inom en snar framtid i alla fall, så mycket som jag använder den, och det är ju klart positivt.

Samma körtur imorgon med. Samma tid, samma kanal. Men det är ju långhelg den här veckan. Så fruktansvärt härligt. Nu måste jag bara förstöka snylta mig in på någon annans midsommarplan. Inte helt lätt eftersom det inte verkar som att någon annan heller har något planerat. Som vanligt. Go spontanitet.

Nu ska jag stoppa lite varm mat i min frusna lilla kropp, och sen borde jag egentligen sova. Men det tänker jag inte göra, för jag är värdelös på att sova middag. Så jag gör nog ingenting istället. Tar på mig mjukisbyxorna och bara existerar. Ja så får det bli.

Redan hemma från jobbet. PAdwan är ivägsläppt själv sista biten. Hoppas hoppas hoppas att det går jättebra för henne, men det har inte varit några problem innan, så det ska nog gå fint.
Nu ska jag nog rita. Eller göra små söta saker i cernit(stavas det så) lera. Fick ett ryck och köpte lite sånt häromdagen. Hmm.
Ha en jättebra söndag allihopa.

Denna lördagskväll undrar jag bara, vart är festen?

MItt xbox 360 är trasigt. Så nu måste jag skicka det till bryssel eller liknande. Inte alls kul, och jag som var sugen på att spela lite Fable. Grr.

Jag jobbar. Så in i helvete. Fast det är rätt skönt också. På sitt sätt. Jag är ändå väldigt tacksam, att jag har ett jobb. Ett bra jobb. Men det är därför som det är segt på uppdateringsfronten. Delvis därför, och delvis för att jag tillbringar rätt mycket tid framför Sims 3. Sorgligt nog.

Det är så mina dagar ser ut nu för tiden och ett tag framåt. Jobba, äta, spela ,sova. Det börjar ge mig aningen abstinens. För jag vill verkligen hitta på saker med folk när jag väl är ledig, men när jag är på är ingen annan på. Sjukt typiskt.
Ikväll hade jag velat gå ut med studenterna, men det känns inte så smart med tanke på att jag ska gå upp halv sex imorgon och köra bil. Man behöver ju inte göra sig till en trafikfara medvetet.

Nyss tillbringade jag ett par timmar i sällskap av min morfar och en stor mängd bin. Det var fruktansvärt trevligt, och det säger jag utan ett uns av ironi. Jag gillar min morfar, och bin. Bin är coola. Så kombinationen är ju oslagbar.
Någon gång skullej ag vilja skriva ett helt inlägg om exakt hur coola bin är. Men jag känner att intresset för ett sådant inlägg kanske blir rätt svalt. Men det kanske jag struntar i, potesiell diktator som jag är.

Och just det. Jag vill att man ska få besked om man kommer in på högskola eller inte nu. Just precis nu. Eller i alla fall väldigt snart. Vem kom på att man är tvungen att vänta enda till mitten av juli. Oerhört frustrerande.
Jag menar, hur i helsike ska man ha tid att ordna bostad och säga upp sig från sitt jobb. Gaah.

Nu ska jag försöka få min simsgubbes eventuella pojkvän att sova över hos henne. Känns rätt skönt att engagera sig i hennes känsloliv istället för att ta tag i mitt eget. Sådetså.

Idag har jag haft en padwan på jobbet. Det var awsome och rätt nervöst. Man vill ju inte framstå som helt dum i huvudet och värdelös på att lära ut. Det gick nog bra. Fast jag kände imellanåt att jag svamlade en del. Jag har en tendens att göra det när jag har allderles för mycket att säga som ska ut på samma gång. Kunde vart rätt pinsamt om jag hade varit sån som tycker sånt är pinsamt. Men det är jag ju inte. Oftast.

Imorgon ska jag vara padwan istället för master på ännu en ny tur på jobbet.
Det är rätt mycket nu, fast på ett skönt sätt. Känns bra att få tänka och lära sig lite nytt. Man känner sig ju helt fördummad när man inte pluggar längre. Så man får ta vara på de få tillfällena att använda sin hjärna lite. Känns efteråt att den är relativt oanvänd annars, helt mosig och dan efter en dag på jobbet. Som att huvudet är fullt av kladdkaka. Kanske.

Den närmsta tiden kommer annars bestå av jobb, jobb, kolmården, minigolf, lite mer jobb och sen var det något mer. Hmm. Sen vill jag köpa The Sims 3. Men det kostar pengar har jag kommit fram till. Plus att jag vet att spelet kommer var lite som ett svart hål för mig. Börjar jag spela det kommer man inte se till mig på ett bra tag. Så det kanske är bättre att jag låter bli. Eller kanske inte.

Nu ska jag missbruka en av mina nya seriecrawings.

Inatt hade jag kanske mitt livs bästa dröm. Eller den hamnar i alla fall helt klart på top fem. Det var en sån där dröm som var så underbar och härlig att man blir uppriktigt förbannad när man vaknar och märker att det inte har hänt. Sen ligger man och verkligen försöker somna om och drömma vidare. Ibland går det, ibland inte. Den här gången funkade det inte, men det gjorde inte så mycket ändå eftersom den slutade allderles perfekt.
Men det skulle vara tacksamt om jag fick drömma den inatt igen, tack. Fixa!

Från lekis till trean på lågstadiet hade jag samma klasskamrater. Vi var elva stycken sjukt sammansvetsade barn som hade lärt känna varandra redan på dagis. Fyra killar och sju tjejer. Alla umgicks vi mycket på fritiden. Hade pyjamaspartyn, lekte, sov över, drack cola framför Narnia-serien. Vi umgicks i körer, på scouterna, på skolan. Våra föräldrar ordnade grillfester på somrarna då alla vuxna satt och sjöng, pratade och dansade medan vi barn sprang omkring i trädgården på våra bara fötter och lekte kurragömma i skymmningen.
Jag hade min första och enda pojkvän. Han var en av oss elva. Ganska blyg men jättesnäll och med en stor samling turtlesfigurer som vi lekte med. Jag brukade vinna över honom när vi lekte brottning. I två år var vi ihop. Så där väldigt gulligt och oskyldigt som bara barn kan.

Plötsligt skulle våran fina och mysiga skola läggas ner. Jag kommer inte ihåg hur eller när jag fick reda på det, men jag minns att jag inte riktigt förstog vad det innebar. Inte förren senare.

En ny skola skulle byggas, och man fick välja om man ville gå där istället eller i stan.

Där splittrades våran elva. Sex av oss, däribland jag, valde den nya skolan på landet. Resten började i den nya skolan i stan.

Min mellanstadieperiod var rätt harmonisk. Jag gick med en av mina bästa kompisar från den gamla skolan, och även om både han och jag hittade en del nya vänner efter ett tag så kändes det skönt, i alla fall för mig, att veta att han fanns kvar i närheten.

Min tillvaro var rätt skyddad. Den hade alltid varit rätt skyddad. Vi hade tills dess, och det är jag evinnerligt glad för, tillåtits vara barn.
Det fanns alltså ingenting som kunde förbereda mig för högstadiet. Ingenting alls.

Dom flesta människor man pratar med håller med om att högstadiet var ett rent helvete. Det spelar ingen roll hur populär man var eller hur många vänner man hade. Det var ett helvete lika fasen.
Att tränga ihop en stor mängd osäkra hormonbomber i kala rum fem timmar om dagen är inte, och kommer aldrig att vara, en bra idé.

Mina gamla kompisar från "elvan" som hade bestämt sig för att gå i stan där i fyran, dom kände jag knappt igen. Vi hälsade knappt på varandra. Dom hade vuxit upp och jag förstog ingenting.

Ungefär där upphörde jag, Stina, att existera. Jag förvandlades, förvånansvärt snabbt, till en vag och själlös varelse som var livrädd att inte hitta rätt fack att passa in i. För ett fack placeras man i, vare sig man vill eller inte. Ingen slipper undan.
Jag var helt övertygad om att ingen vettig varelse kunde tycka om mig. Min egna personlighet glömdes bort i min iver att försöka vara som alla andra. Jag byggde upp det tjockaste skal jag kunde frambringa runt min kropp och lät ytterst få människor tränga igenom.

I tre år låtsades jag vara någon annan så intensivt att jag glömde bort mig själv. I tre års tid trodde jag att jag var fulast i hela världen. Att ingen tyckte om mig på riktigt. Att alla bara fejkade. Att jag inbillade mig.
Mitt starka självförtroende bröts ner. Jag gick från glad och positiv till bitter och sarkastisk.

Det tog mig lika lång tid att hitta någolunda tillbaka igen. Hitta tillbaka till Stina. Men här är jag nu. Rätt kantstött och repad måhända, men jag är här. Och det är jag evinnerligt glad för. Det var bara det jag ville säga.