stina

Nu skall kvinnan äta sin kvällsvard innan hon faller ihop av för lågt blodsocker eller liknande. Potatisgratäng i brist på annat. Eller snarare brist på ork till att laga något eget. Jag som är så förbannat trött på potatisgratäng. Suck.
(ytterligare ett typiskt I-landsproblem..herregud kvinna, du har ju mat iallafall lixom) 

Kanske borde tillägga att jag lyckades hitta vägen igår. Var dock inte långt ifrån att börja frustrationsgråta en gång på vägen när jag trodde att jag hade åkt fel i tjugo minuter. Hade tvärpanik och var redan lite efter i tidsschemat och lyckades inte tyda min egna vägbeskrivning så jag körde lite på känsla. Sen när jag hade åkt på en slingrig väg jättejättelänge utan att känna igen mig det minsta så bröt jag ihop lite inombords, tills jag såg en skylt jag kände igen alltså. Då kunde jag andas igen haha. Jisses.
Det var det enda missödet. Resten av vägen innan och efter det gick hur bra som helst. Fast jag hade ju Jonas med mig i bilen dom första tre timmarna. Det var skönt, han är hygglig. Plus att han kan vägen och stog ut med mina hundraelva frågor. Bara det.

Nästa gång kör jag helt solo. Det känns lite småläskigt redan nu. En enda liten oplanerad sak på vägen och det mesta går åt skogen liksom. Men det är tack och lov inte förren näst nästa söndag eftersom jag är i Göteborg den här helgen. Metaltown. Jag är peppad till bristningsgränsen redan nu. Folk kommer störa ihjäl sig på mig på fredag för att jag är så jävla upppeppad. Jag är ju lite knäpp när jag är exalterad. Som ett litet barn. Äsch, dom får stå ut. Bättre att jag är som en speedad sexåring än att jag är bitter. 

Det är förmodligen solokörning på jobbet idag med. Eftermiddagen har jag ju kört själv länge men inte turen innan. Det känns också lite småskrämmande Men öh, Hakuna Matata. 

Igår tittade jag på två skräckfilmer hos Jon och hade inga som helst problem med att somna sen, bara det liksom. Den första var dock ganska rejält dålig. The Mist. Mer blodig än skrämmande och med historiens sämsta slut.
Tänk er enorma insekter med taggiga tentakler och frätande spindelnät som invaderar jorden från ett parallellt universum och dödar allt i dess väg. Naturligtvis så var hela skiten usa's armé's fel. Det var väl det enda något realistiska i filmen.

Den andra var mycket bättre, Vacancy. Sjukt spännande imellanåt. Fast jag måste säga att skräckfilmer som typ Emily Rose eller Exorcisten skrämmer mig mer. Eller  japanska skräckfilmer i största allmänhet. 
Känns ju fint att långhåriga japanska kvinnor som går lustigt och kväker, skrämmer mig mer än vad galna mördare gör.

Det måste egentligen ha något att göra med att när det är en mördare som springer lös så vet man ju att den går att döda. Det lär vara jättesvårt men man vet att det inte är mer än en människa och att det finns ett sätt att klara sig ur situationen.
Det är ju aningen svårare att veta hur man ska göra med en kvinna besatt av djävulen eller japanska spökkvinnor lixom.
Man kan väl egentligen säga att alla problem som jag inte vet hur jag ska lösa skrämmer mig. Om man ska vara lite filosofisk alltså.


Men jag är glad ändå. Bring it on bara, bring it on..

Ja vad kan man säga, jag är charmen personifierad :P

Jag gillar mitt jobb. Än så länge iallafall. Jag kanske ändrar mig på vägen. Men just nu så känns det otroligt coolt, fritt och mäktigt att köra omkring på vägarna i en bil som är sjukt mycket större än alla andras. Dessutom så känns det bra att jag blir så bra på att backa. Jag kommer vara mästaren på att backa, och köra för den delen, när den här sommaren är över. Mohaha.
Det enda som är lite småjobbigt är stressen. En broöppning gör mig numera panikslagen, för att jag vet att jag då kommer aningen efter i körshcemat och måste stressa som en galning.
Jättebra för folk som mig som har lätt för att få magkatarr och grejer. Men jag får väl vara glad att jag inte jobbar på restaurang. Då hade min mage förmodligen dött.

Man blir grymt trött av att jobba med faktiskt. Jag har försökt se klart en film i två dagar nu men kommer aldrig längre än en kvart eller möjligen en halvtimme innan jag slocknar. Låter som ett I-landsproblem det där. Och det är väl ingen nyhet att man blir lite trött av att jobba. Fint att jag konstaterar det uppenbara här, men jag orkar inte radera.

Mina special special högst personliga inlägg kommer väl med tiden. När det mesta skiter sig lixom, som det brukar göra. Men just nu mår jag oförskämt bra och därför blir mina inlägg aningen ytliga. Det är väl sommaren lixom. Det är svårt att vara deppig när solen skiner i ögonen på en. 

Dessutom finns det nästan något att se fram emot varje dag nu. Imorgon är det ju Sverigematchen som Lollo, Vickan, Jessi, Sandra och jag ska titta på hemma hos Vickan förhoppningsvis. Dom har lägenhet i stan och stor tv. Efter det blir det brygget med Lollo och Jessi iallafall, vi är grymt bryggetsugna.
Sen är det inte många dagar kvar till helgen och midsommar. Det lär bli trevligt. 
Man får väl se till att planera in något kul mitt i veckan efter det så att det händer något, för sen på fredagen åker Jag, Lollo, Jessi, Jake, Jon och Donken till MetalTown. Vilket förmodligen blir askul. Det ser jag fram enormt emot. 
Stina ska få se älsklingen Toumas Holopainen live bakom sin keyboard lixom, men en massa människor hon tycker om. Det kan inte bli mycket bättre än så.

Långt jävla inlägg. Hoppsan. 
 

Sonata Arctica sätter ord på dom flesta känslor man saknar ord för. Ett tack till dom för det <3

Min bil är trevlig men måste ha världens sämsta lösning när det gäller nycklar ibland. Eller alltså, det faktum att man inte behöver nycklar till min bil. Det räcker med den elektroniska dosan och ett visst mått av minne. Det är på den sista punkten som det kör ihop sig en del. Som idag.

Jag skulle skjutsa min mamma och hittar inte bildosan. Någonstans.

Sprang omkring svärandes i huset i en kvart innan jag kom fram till att jag nog har lämnat nycklarna i bilen. Inga problem för dom flesta bilägare men för mig innebär det panik.  Att glömma den lilla tingesten i bilen innebär att den är inlåst. Att jag inte får tag på den. Alls.

Tack o lov har jag dock en till liten dosa men som batteriet är så gott som dött i. Så jag letade reda på den, sprang ut till bilen och tryckte frenetiskt på knappen tills bilen reagerade ( vilket var ett bra tag). Sen kunde jag plocka ur mina nycklar och köra, högst olagligt, med min mamma till busshålssplatsen. Huga.

Oh vad jag älskar att börja dagen med stress.

Okej. Så jag gjorde ett misstag. Eller, egentligen var det inget misstag. Det är omständigheterna som är ett misstag.
Att det hände just då . Att det hände på det sättet . Att det hände så tidigt. Men inte själva händelsen i sig.
Det är det som gör det så svårt. Det är svårt att ångra saker till viss del. Det känns mest som att motarbeta sig själv. Man känner sig lite lätt skitzofren.
Men jag ska ordna upp det här. Det är lösbart. Jag har lyckats pussla ihop liknande pussel förut fast med andra bitar, så jag vet att det inte är omöjligt.

Besviken är den jobbigaste känslan.

Enda sedan fredags så har allt jag velat varit att få stanna hemma på kvällen och bara slöa. Titta på film och äta godis. Kanske lyssna lite på musik. Men jag har varit tvungen att åka hit och dit istället och har inte haft tid att bara vara.
Sen kom äntligen söndagen som jag visste att jag skulle ha hela kvällen ledig på. Jag såg alltså fram emot min lediga, ensamma, sköna söndagskväll oerhört mycket.

Nu är kvällen här, och allt jag vill nu är att umgås. Vara någon annan stans eller att någon annan kommer hit. Sjukt typiskt. Vad är jag för en människa. Jag blir ju aldrig nöjd.
Jag har lixom fel ensamhetskänsla här nu. Inte sån där skön avslappnande ensamhet utan den som känns som att man har blivit övergiven och är helt ensam på jorden, fast man vet att det absolut inte är så. En sån känsla man kan känna ibland fast man är omgiven av massor människor, människor som älskar en.
Jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra människor. Jag förstår ingenting just nu.
Känns fint.

Det känns lite småtungt att man brukar ha lösningen på alla problem men nu istället står och famlar i mörkret.

Tur att jag köpte med mig valnötsglass hem. Den lär gå åt.

Jag kanske borde tillägga att experimenthuset som vi skulle till med Arne på studentveckan var stängt när vi kom fram. "stängt för renovering, öppnar 6 juli" haha.
Så typiskt Arne. Han är för härlig. Vad jag kommer sakna karln! ^^