Xmas
Jag hade en sjukt skön jul. Som den brukar vara ungefär. Skränig högljudd och trevlig hos min mormor och morfar. Kusinerna med föräldrar kom efter Kalle. Jag har två kusiner. Ena bor och jobbar numera i Oslo, så honom träffar man inte för ofta. Trevlans.
Min äldsta kusins flickvän kom lite senare med. Hon är helt fantastisk. Dels för att hon är så himla bra och dels för att hon står ut med hela våran släkt. Inte för att våran släkt är hemsk, men man måste nog vara lite härdad för att umgås med oss alla samlade en lång stund tror jag. Vi munhugger, diskuterar, är pissdåliga förlorare allihopa som måste spela spel iallafall och vi gillar att vara lite småtaskiga mot varandra. På ett fint och gullit sätt alltså..hrrm..
draw me
För er som inte har sett mig utan kläder så kan jag informera er om att jag är rätt prickig. Fullklottrad med födelsemärken alltså. Jag hatar dom. Eller starkt ogillar kanske är ett lämpligare ordval. Vi kan säga så här, att om det gick att ta bort skiten utan att det blev en massa fula ärr istället så skulle jag göra det.
Men, det är ju så jag ser ut, så det är bara att tacka och ta emot och försöka göra det bästa av situationen.
Så, för att komma till saken. Idag när jag klev ut ur duschen så stannade jag till ett ögonblick framför spegeln i badrummet. Och vad får jag se då. Med skräckblandad förtjusning upptäcker jag att det finns fem prickar på sidan av den övre delen av min kropp som sitter rätt speciellt. Rätt symetriskt. Alltså, om man tar en penna och drar streck mellan dom så bildas det en perfekt stjärna.
Det kan vara det enda positiva med helvetespunkterna. Att folk, om dom har det lite tråkigt, kan plocka fram en tuschpenna och använda mig som sysselsättning. Som en sån där "rita-efter-punkter-bild" ni vet. Hurra.
Hmm, måste fanken kolla vad mer för symboler som finns på min kropp. Tänk om jag är som en kringvandrande profetsia eller något. Typ har datumen för jordens undergång skrivet på magen eller liknande.
Intressant.
The green man problem
Vi åt tacos förut. Och medan grönsakerna och köttet flödade så tittade vi på Hulken. Ja vi är en sån där familj som har tv i köket. Sorgligt men sant.
Hur som helst. Alltså, det är ju ett välkänt fenomen det här med att hulken blir stor och grön när han blir förbannad, samt att hans kläder går sönder. Minus byxorna. Som håller. I alla lägen. Nu tänker jag vara lite småsnuskig här så är ni grymt kristligt* pryda så sluta läsa genast.
Okej. Here it comes. Dom där byxorna stör mig. Om dom som gjorde serien tänkte att dom skulle skona läsarna, och därför lämnade kvar byxorna, så gjorde dom största tänkbara felet. Effekten är omvänd. Jätteomvänd.
Allt jag kan tänka på är Hulkens förmodligen gröna nedre regioner. Inte med ett uns av attraktion naturligtvis, utan mer med en enorm nyfikenhet. Hur fan ser det ut lixom.
Och sen vandrar tankarna vidare och jag kommer lixom in på andra färgglada varelser som tex smurfar (blå) och dylikt. Sjukt besvärande.
Varför lämnade dom inte bara kvar en tröja också. Det hade balanserat upp det hela och jag hade sluppit dessa mer eller mindre osunda bilder i tankarna. Vad fanken är syftet med bristen på tröjan? Det kan ju itne vara för att visa upp Hulkens gröna stora muskler liksom. För vem tänder på en grön arg man. Inte jag.
O andra sidan finns det ju dendrofiler.
* Okej, jag har inga fördomar. Hmm föresten, jo det har jag. Men i detta fall väljer jag att uttrycka mig såhär eftersom jag har erfarenheter av denna sorten. Alltså träffat på tillräckigt många levande exempel som stödjer min teori. Punkt.
where are my goggles
Min syn är verkligen pissdålig. Det händer att jag är precis på gränsen att somna bara för att jag inte orkar koncentrera mig tillräckligt länge på det jag tittar på. Ganska otäckt om man tänker efter. Så det vill jag helst inte göra.
Jag gjorde ett lite halvtattigt test i bilen på jobbet idag. Ni vet sådär när man blundar med ena ögat osv. Inte tillförlitligt precis, men jag kan avslöja att när jag har ena ögat stängt så känns det som att jag tittar genom ett tunt tunt lager bomull. Fuck. Det är inte panikdåligt lixom men jag känner att jag nog borde gå till optikern.
Det finns bara två problem. Ett, jag har någon konstig obefogad rädsla för yrkesmänniskor som kan tala om att det är något fel på mig. Doktorer samt optiker hör alltså till den kategorin. Inte tandläkare dock. Än så länge.
Två, jag ser urdum ut i glasögon. Alltså, jag lovar. Den där myten om att man skulle se intelligentare ut i glasögon funkar lixom motsatt på mig. Okej, så jag kan väl ha linser. Men sista mötet med en lins slutade i katastrof.
Mamma har linser. När hon en gång skulle kasta dom färdiganvända, så kom jag på den brilljanta idén att jag skulle testa om jag också kunde lyckas pilla in linsen i ögat. Det ser ju inte svårt ut. Faktiskt.
Well. Själva in-i-ögat-delen gick hur bra som helst, det var problemet när man ska få ut den som jag inte hade räknat med. Till saken hör att mamma ser ganska väldigt dåligt jämfört med mig. Så där famlade jag omkring. Panikslagen med rinnande ögon och vevande armar, med en lins i ögat som gjorde att jag blev yr och såg dubbelt. Försök själva pilla ut en plastbit ur ögat när man ser fyra ögon i spegeln och inte har en aning om vilket som är det rätta. Hurra.
Det blir inte ett besök hos optikern helt enkelt. Det är inte värt det.
Men håret luktar ju jävligt gott iallafall.
Plus att jag har galna virveln i pannan som gör att luggen alltid lever sitt eget liv. Tack pappa för det fina attributet (heter det verkligen så?) Men allra mest komiskt är ändå att jag inte passar i min egna naturliga hårfärg. Eller ja, det ser ju kanske inte dumt ut eller så, men jag ser allmänt mesig ut. Vag lixom. Suddig. Jag fattar inte varför jag inte kunde ha fötts med mörkt hår istället. Det hade sparat mig massor av bekymmer. Och pengar. Jag vet inte ens hur man förklarar min nuvarande naturliga hårfärg. Typ ljusbrunrödguldcendre. Jättepraktiskt.
tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp
mer rädslor
Låt mig måla upp ett litet scenario för er.
Klockan är 21.30. Det är vintertid och mörkt som i en..öh..öh...något som är mycket mörkt hur som helst. Jag kommer tillbaka till jobbet efter en hård arbetsdag i kylan (vi låtsas inte om att jag har suttit i en varm bil en tredjedel av tiden).
Jag har just blåst in bilnycklarna och ska ta mig till omklädningsrummet för att byta jacka, skor och använda toaletten (Man hinner inte använda någon toalett medan man jobbar. Prova någongång att inte gå på toa på 8 timmar. Urkul.)
Hur som helst. Jag har just tagit mig genom den mörka lagerlokalen samt korridoren som leder till mitt mål och nu står jag i dörröppningen och famlar efter lampknappen. Jag trycker på den. Det tar två sekunder, sen börjar lampan reagera. Det är en sån där energisnål lampa som lixom flimmrar igång i ett frenetisk tempo. *blink* ljust *blink* mörkt *blink* ljust.
Rädslan slår igång och jag är helt övertygad om att i nästa ljusflimmer så kommer det stå någon framför mig som har lixom krupit fram ur mörkret. Tänk japansk skräckfilm. Tänk närmare bestämt The Grudge.
Under de tjugo sekunder som det tar för lampan att blinka färdigt för att sedan stanna i lixom upplyst läge så står jag och håller andan, samt försöker stå emot impulsen att blunda. Varje gång.
Sen när man har tagit sig igenom den pärsen så väntar lampan inne på toaletten. Behöver jag nämna att den är precis likadan och att det därinne dessutom finns ett läskigt duschdraperi. Ushalingen.
regn och rädslor
Det är inte så att inget händer alltså. Det händer grejer konstant, det är bara det att jag glömmer det så fort jag kommer hem på grund av mitt guldfisklika minne. Jag är så glömsk att jag ibland blir lite rädd för mig själv faktiskt.
Något annat som jag har upptäckt att jag är rädd för är för snabba vindrutetorkare. Eller rädd är väl fel ord kanske, men jag har märkt att jag blir oerhört stressad av ett par för snabba vindrutetorkare.
Men jag menar, vad är det för fel på dagens bilindustri. Varför kan man inte fixa lite mer lagom snabbhetsgrader på torkarna. Jag fattar inte.
Det finns ungefär tre steg:
Steg ett, då vindrutetorkarna rör på sig ungefär en gång i halvtimmen. Om det bara regnar lite så brukar det sluta med att man får sitta och bläppa till själv på spaken när man tycker att det är dags, för när halvtimmen äntligen har gått och dom faktiskt rör på sig så har man redan kört på något som doldes av vattenmassorna på vindrutan. Och om man sätter på steg två som jag nämner mer om nedan, så är den allderles för snabb och orsakar gnissel och grejer på rutan. Ytterst obehagligt.
Nästa steg, steg två är den enda snabbhetsnivån som faktiskt fungerar i ett vanligt regnväder. Den brukar ha en lagom takt om det regnar lagom mycket. Men gud förbjude om det börjar regna lite mer än marginellt okej, då skiter sig systemet totalt och man känner sig tvingad att sätta på det fruktade steg tre.
Steg tre är vansinnigt. Vindrutetorkarna flänger fram och tillbaka över rutan i en oerhörd hastighet och skvätter vatten runt sig. Jag sitter där bakom ratten. jättestressad och lite nervös för det känns verkligen som att dom hela tiden ökar takten, och bara väntar på att dom helt plötsligt ska tappa fästet från bilen av hastigheten och fara ut i geografin.
Behöver jag nämna att jag väntar längs möjliga att sätta på steg tre.
flashback
Nu har jag skrivit klart inlägget som jag började på i tisdags men som försvann. Jag fick alltså skriva det en gång till. Det gjorde mig hyfsat opepp så det tog ett tag att göra klart det. Närmare bestämt två dagar.
Halva idag har jag kutat runt efter dagisbarn, byggt snömammor (som snögubbar men av det kvinnliga könet, tydligen), åkt pulka och ätit fisk.
Sen helt slut körde jag hem i äckelblasksnön, som för övrigt ser ut som colaslush, och började städa mitt rum. Och som jag städade. Jag rensade ut översta hyllan i en garderob som jag inte har grävt i sedan jag var typ 12. Som oftast när jag rotar igenom påsar, lådar och dylikt som jag inte har rört på åratal så blir jag överexalterad. Jag hittade så många spännande grejor. Här följer några exempel. En treliterspåse med alla mina pogs, mina låg och mellanstadiebrev (mer om dom strax), min magnetiska miniatyrkatt vid namn maja gräddnos, ett par andra magnetiska gnagare med tillhörande gnagarbur, vattenflaska och matskål (jag älskar underdimensionerade prylar) och mitt spice girls-pennskin.
Hurra! Lillebrodern satt bredvid mig ungefär lika fachinerad som jag och flämtade hänfört när jag plockade fram plastdjur efter plastdjur (Ja han är 13, och ja, jag flämtade precis lika hänfört).
Sen hittade jag alla gamla sånna där "kompiskort" som man bytte med alla när man var liten. Snacka om att jag skrattade länge åt allas stora tänder och roliga kläder. Plus att min "mina vänner-bok" med låg i en låda. Den är ju hysterisk. När jag var sju var min största idol Stålmannen och mitt framtida yrkesval skullevara fjärilsforskare.
Jag måste bara dra ett snabbt exempel på några av mina brev:
"Hej stina. Du är snelast i världen. Jag vill leka med dej i hälgen. Kan jag få en fergpena av dej?"
(Jag gav tydligen bort fergpenor till höger och vänster)
"Hej Stina jag älskar däj så myket. Duär så söt.Du är så finn.Du är vakrast i jorden.
Du är vakrare en vakrast.Du är snelare en snelast. Om du viste att jag älskar dej såå myket.
Vill du bli ihop med mäj? svara på rutorna
[ ] ja
[ ] nej
[ ] kanske"
(Alltså, redan då undrade jag vad svaret kanske skulle innebära. Men jag svarade nej. Han hade ju så konstig frisyr.)
Jag skrattar fortfarande.
stina goes softie..again
Hjälp. Jag börjar bli ytters känslig och vek. För bara ett halvår sen var jag hård som sten. Nu är jag mjuk som en hamstermage. Jätteirriterande.
I förrgår tillexempel så tittade jag på Dansar med Vargar. Jag har velat se den igen länge, men min bror har gått omkring och påstått att den har börjat hacka så jag har inte vågat av rädsla för att min dvd ska trasa sönder den totalt. Den är ju lite halvond min dvd. Och filmen är ju urbra, trots att den är fyra timmar. Hur ofta lyckas man med sådant som filmskapare lixom. Ta borta med vinden som exempel. Den är så seg imellanåt att det är mycket mer spännande att typ sortera grus, och det är inget bra filmbetyg.
Men nu är jag lite väl långt från ämnet. Alltså. Det jag skulle komma till efter den där långa utläggningen var att jag grät. Genom i princip hela filmen. Fast med små uppehåll imellan, lagom långa så att det kunde produceras mer saltvatten som sen skvätte ner på min kinder.
Jag grät när indianerna gav Kevin Costner en bisonfäll ( Åh buhuhu, dom ger honom fin djurhud, vilken ohyggeligt vacker sak att göra. Snyft). Sen hade jag ett kort uppehåll. Sen grät jag när vargen ger honom en död fasan (Åh buhu, han ger honom död fågel, vilken ohyggeligt vacker sak att göra. Snyft snyft snyft!) . När filmen sen var slut så kände jag mig som ett vrak.
Slutsats: jag har blivit en mjukis. En softie. En cuddlebear. Hur blev det så här? När hände det? Hjälp.
För övrigt så säger dom skönaste repliken i Dansa med Vargar.
Indiankvinnan till sin indianman: "tänker hon prata engelska?"
Indianmannen: "jag vet inte, hon är besvärlig"
Indiankvinnan: "det är hon som gråter, det är kanske DU som är den besvärlige"
ägt.
