stina

Som för att spä på mitt chokladmissbrukarstopp lite så hände det en bisarr händelse idag. 
Stina får värsta chokladsuget (!) Hämtar en av sina massiva chokladkakor och tar en ruta. Mums. Tar en till ruta och hinner precis tänka "Ja men det kanske ordnar sig ändå. Endorfiner, hjärtligt välkommna till min underbara kroppshydda" innan hon tuggar på något stenhårt som får hela käken att skallra. Bestört tittar Stinan vad fanken det är och upptäcker till sin förvåning att det är ett skal. Ett förbenat hasselnöts-skal. I  chokladen! Det förstörde hela upplevelsen. Totalt.

Det blir vindruvor i framtiden för min del. Tack för det tipset föresten Ellen. Fantastiskt bra.

Sen kan jag meddela att jag idag var på Kicks. Jag var ute efter en av deras ansiktsmasker som jag älskar. Dom kostar 20 spänn och gör mirakel. Och eftersom min hud är allderles vintertorr, och mer känns som ett ökenlandskap än som ett ansikte, så kändes det som rätt tidpunkt att köpa en. Eller två. Eller kanske tre.
Annars kan jag skamset erkänna att jag är jättedålig på att ta hand om min hud och så. Ibland stirrar jag bistert på den i spegeln och lovar mig själv att i alla fall ska tvätta bort mascaran på kvällen. Men jag glömmer det alltid. Eller så struntar jag i det. För att jag är lat. Charmigt va.
Tack o lov så verkar min hud ha någon slags självräddningsförmåga. Den sköter sånt där själv. Jag behöver egentligen inte pyssla så mycket med sånt. Men så här års så klarar inte ens mitt ansikte, att frambringa tillräckligt med fukt för att jag inte ska se ut som en enda stor sandlåda.
Hur som helst så hade två nya ansiktsmasker tillkommit i sortimentet. Och en innehöll chocklad. Wawawa! Den köpte jag fortare än fortast. Tydligen har min hjärna inte vant sig av med min chokladentusiasm, trots att mina samklökar har det. Wierd.

Jag har ibland svårt att acceptera att jag måste anpassa mig till en tråkig värld. En till synes grå värld. Där alla ska passa in i speciella fack. Där allt verkar omöjligt eller åtminstone väldigt svårt och besvärligt. Där dom som räknas är dom med  maktpositioner på diverse byråer, har gråa konstymer och är nästan uteslutande män. Där allt går på rutin. Där man jobbar minst 40 timmar i veckan för att ha råd att försörja sin familj, betala av sitt enorma studielån, betala av på villan samt volvon och samtidigt försöka skrapa ihop lite pengar att lägga undan till pensionen. Som man förövrig typ måste placera i fonder och som kanske inte ens finns kvar när man behöver dom som mest.

Jag vill vara extraordinär. Speciell. Betyda något. Göra betydelse. Vara fri. 

Dom yrken jag helst skulle vilja ha fungerar knappt eller inte alls i realiteten. Jag vill vara pirat. Åka runt som jag vill på haven på mitt gigantiska skepp medan vågorna slår mot skrovet. Flänga runt mellan masterna och lägga till vid karibiska öar med vit sand och kokospalmer. Leva på rom och pickles. Inte så mycket plundra utan mer leta reda på skatter från glömda historier. Skratta och skoja med min besättning på nätterna. Spela av alla deras pengar på poker och tärning.
Åh jag skulle vara den ultimata kaptenen. Hård men rättvis. Allvarlig när det behövs men därimellan glad och skämtsam. Och jag skulle vara tuff som fanken och extremt skicklig med min sabel. Respekterad. Älskad. Fri.
Men det funkar ju inte. Det är olagligt att vara pirat. Även fast man inte dödar eller plundrar. Man får inte åka runt¨på haven hur som helst. Inte gräva vart som helst. Plus att pirat var coolast att vara medan havet fortfarande verkade oändligt. Nu känns det som att världen har krympt. Vilket leder mig till nästa yrke.

Jag skulle vara en arkeolog. Eller symborforskare. Eller något likande. Ha skrivit lite revolutionerande böcker. Rest över hela världen efter bitar av oupptäckta fragment av historien. Druckit färsk kakao med stammar i sydamerika. Dykt bland hajar och rev efter gamla urnor. Letat efter Eldorado. Bo i tält och gå klädd i ett ribbat linne, vit luftig skjorta och korta kakifärgade shorts.
Nu skulle jag vara anställd vid Harvard. Föreläsa om mina upptäckter och hålla intressanta seminarium. Sen skulle någon ringa mig mitt i natten och säga att dom verkligen behövde hjälp av mig, eftersom jag är expert på området. Jag skulle sättas i ett privatplan och flygas till en plats på andra sidan jorden. Ryckas med i ett episkt äventyr med intelligenta kollegor. Vara med om en upptäckt som förändrar historien. Som rucklar lite på allt vi tror att vi vet.
Men världen har slut på äventyr. Äventyren har förpassats till böckerna och filmernas värld. Kakaon säljs över hela världen. Hajarna dödas för deras fenor, reven försvinner pågrund av vårt misshandlande av jorden och alla urnor verkar ha hittas. 

Jag törstar efter äventyr. Jag vill lämna kvar något för världen att minnas. Jag har något konstigt undermedvetet behov av att rädda allt och alla, som behöver stillas. Att vara hjälte. Att visa vad jag går för.

Det närmaste jag kommer detta i realiteten är att vara med om att skapa eskapismen för folk som jag. Som är trötta på vardagen. Spelen som folk spelar för att komma bort ett tag. Att bygga upp den värld jag så saknar. Tillfällen, historier och äventyr som inte längre går att återskapa i verkligheten. En chans att få kännas sig lite som en hjälte. Betydelsefull.

Därför kommer jag bli så förkrossad om jag inte kommer in på den här utbildningen. För då försvinner min allra sista chans till lite äventyr, om så bara virituellt sådant.



Speldesign och grafik på Gotlands Universitet

   

Alltså. Egentligen tycker jag att det känns lite taskigt att deppa ner folk som läser min blogg. Egentligen vill jag helst göra folk glada. Eller kanske intresserade. Eller kanske lite fundersamma iallafall.
Men eftersom det här är min, bara min, och ingen annans blogg. Mitt land där jag är diktator. Det forum där jag får bestämma helt själv. Där det jag, och bara jag, som väljer vad som skrivs. Så tycker jag att det är okej att jag ibland även skriver om sånt som inte är så himla roligt. För att det är det jag tänker eller känner när jag skriver. Det gör det iallafall ärligt. Jag säger inte att folk som inte skriver så utlämnade är oärliga. Jag säger bara att det här är jag och så här väljer jag att skriva.
Och det var alltså inledningen till vad som komma skall. Nämligen detta.

Idag var begravningen. Ja för mormor alltså. Smart som jag var så glömde jag papper, näsduk eller liknande. Och jag vågade verkligen inte peta på mamma som satt raden framför mig så att hon kunde ge mig en. O andra sidan hade det förmodligen inte hjälpt. Jag hade snarare behövt en hink. Eller ett akvarium. Så kunde jag ha gråtit ner där och så kunde jag haft en liten saltvattenfisk där sen. Som kunde simma runt. Det hade varit fint. Jaja. 
Ceremonin eller hur man nu säger, var fin men extremt sorlig. Som väntat. Sjunga psalmerna var omöjligt. Jag hade ju fullt upp med att gräva in naglarna i handflatorna för att inte gråta ut totalt. Stillsammt gråt är ju okej. Men det är ju inte så himla bra om man hulkar galet och så. Det ekar ju sådant i kyrkor med. 

Det som kommer på andraplats på svårighetsskalan på begravningar, näst efter det faktum att en älskad person är borta för alltid, är att se alla gråta. Folk som man aldrig sett gråta annars. Eller kanske inte ens sett ledsna.  
Och så är det jobbigt när alla ska komma fram efteråt och kramas. Alltså, inte för att det är jobbigt med kramar, eller att det är jobbigt att folk beklagar sorgen. Det är ju fint och så. Men man blir så ledsen. Och så är det synd att det finns släktingar man aldrig sett förut som man träffar första gånger på en begravning.  Hej hej. Jag är din mormors syster. Jahaja jasså det är du, hur i hela fridens namn kommer det sig att vi inte träffats förut. Vi är ju ändå släkt. Och så himla stor släkt har vi inte. Ska man inte ta vara på den släkt man har.

Min morfar är förmodligen den starkaste person jag känner. Mentalt och så allså. Och gud vad jag älskar honom. Jag hoppas att han vet om det. Att han vet att det inte bara är mormor jag bryr mig om. Att jag tycker om att höra honom prata. Om bin till exempel. Han vet så ofantligt mycket om bin. Och hur man sköter om dom. Det är fantastiskt hur man kan ta hand om så komplexa samhällen som just bisamhällen. Dom är så otroligt kompicerade. Att bin gör som dom gör. Visste du till exempel att bin aldrig anfaller sånt som är mindre än som själva? Det är därför som hela bisamhällen ibland dör av parasiter. För bin dödar dom inte. För dom är mindre än dom. Och så sitter parasiterna där, helt ohotade, och lever på dom. Det är så fint och så sorgligt samtidigt.
 
Han vet massa mer saker alltså. Min morfar.

Det känns som att jag har åkt fram och tillbaka upprepade gånger på ett grovkorningt sandpapper. Inte så konstigt egentligen med tanke på att det är nästan precis det jag har gjort hela dagen.

Jag undrar, varför envisas alla äventyrsbad med att ha sånt golv. Okej att det är bra att man halkar omkring som en tvålad dåre. Men det vore också fint om man hade åtminstone lite hud kvar på kroppen när man kommer hem. Snacka om intensiv peeling.

Men o andra sidan. Själva konceptet med äventyrsbad verkar vara att man åker hem med lite färre hud och fungerande kroppsdelar än vad man hade när man åkte dit. Annars hade man inte uppfinnit forsen. Den roliga men ack så livsfarliga forsen. Man far fram i en hastighet man inte trodde man kunde frambringa och far okontrollerat in i andra människor, och bäst av allt, väggarna. Helt underbart. Sen råkar man hamna i något slags undersug som gör att man slår trippelvolter under vattnet utan att veta hur man kommer upp. Sen när man tror at allt hopp är ute så kommer det någon annan stackars krake som skuffar undan en ur vattenhelvetet och man är fri. Fri men blåslagen.

Fast. Jag kan ju erkänna att åtminstone 80% av det roliga i alla forsar och vattenrutchebanor är just det faktum att man tumlar runt utan att veta vad man håller på med, eller vart man är påväg, och att man skadar sig en aning. Sväljer en massa vatten. Fyller  lungorna med klor. Det är egentligen fruktansvärt roligt att ramla in i folk, så länge man inte mosar dom totalt, och slå sig lite. Då vet man att man lever. Plus att man springer runt och simmar omkring som en galning utan att tänka på att man tränar en massa och bygger lite muskler. Bara det är ju fantastiskt. Då spelar det faktiskt inte någon större roll att man kommer hem blå som en smurf och helt slutkörd. Det är det fanken värt.
Mer äventyrsbad åt folket.

Näst nästa fredag blir det möjligtvis örebros äventyrsbad. Då ska jag slå mig lite till. Jippie!

Idag skulle vi ha åkt pulka. Det blev inte riktigt så. Grabbarna var löjligt opeppade redan från början. Jag förstår inte vad dom är rädda för. Att förlora sin stencoola image? Fånigt säger jag.
Sen när räknas bara titta på film och festa som kul. Folk verkar ha glömt hur det är att ha roligt på riktigt. Fara ner för en snorhal backe på en plastbit i en rasande fart, ramla på halva vägen, tumla runt i en skrattande hög. Sånt är roligt. På allvar. 

Hur kommer det sig att det är "tuffare" att åka ner för en backe med ett par plastbitar på varje fot och med ett par pinnar i händerna, än att sitta på en pulka. Suck jag fattar inte det där. Huvudsaken är väl ändå att man har kul. Om jag ser ett gäng med folk i min ålder som åker pulka och har roligt så är inte min första tanke "gud vad pinsamt och barnsligt, dom åker pulka" utan snarare "oh shit pannkaka, det där ser så inihelvete kul ut, jag vill också vara med".
Spelar det någon roll att det är lite barnsligt.
Personligen hyllar jag den sortens barnslighet. På det sättet ska man banne mig vara barn så länge man bara kan. Vuxenlivet får man kastat i ansiktet på sig  i tid och otid ändå.

Men så skäms inte jag för så mycket heller. Det upptäckte jag till min stora förtjusning bara för ett litet tag sedan. Jag som tyckte att nästan allt var pinsamt för några år sedan. Jag som gjorde ursäkter för allting. För saker som man verkligen inte ska be om ursäkt för. Som att man är den man är. Att man tar plats, utan att göra det på andras bekostnad naturligtvis. Eller till och med för att man existerade. Det känns skönt att den tiden är över nu. Känns så sjukt mycket friare.

Men för att lämna filosofin och återgå till pulkan. Jag kan inte lägga all skuld på min uteblivna pulkatur, och enda hoppet om att få lite motion, på grabbarna enbart. Det faktum att jag körde lite vilse i ett bostadsområde i mjölby, där backen skulle befinna sig, hjälpte inte precis. Jag blev då nedröstad och vi begav oss mot Citygross för att köpa ingredienser till cupcakes istället.
Efter ett muffinsbak som skulle kunna jämföras lite som en blandning mellan Martha Stewart och kalla kriget så lyckades vi få dom klara. En plåt med glutenfria och en plåt med vanliga. Dumlemuffins blev det. Sen var det meningen att det skulle vara cheesecake frosting på också, något som lät fantastiskt gott när man läste om det men som smakade desto värre. 
Jag åt en muffin. Den var faktiskt god. Annars gillar jag mer att baka dom små liven och att dekorera dom. Sen brukar jag ge bort dom, eller alternativt glömma dom i en burk längst in i skafferiet tills någon råkar hitta dom och dom är täckta av grönt ludd. 

Vi spelade en omgång risk sen. Jag fick kanske historiens sämsta uppdrag samt placering på alla mina små arméer. Vi kan alltså säga att det inte gick så bra för mig.
Efter det spelade vi Disney-monopol. Jag köpte det häromdagen ( ännu ett exempel på något jag inte skäms för. Jag gillar disney och det är okej.), och det kan vara med gulligaste monopol som någonsin skapats. Enda negativa är att det är ett gigantiskt pappersslott i mitten av planen, så det är omöjligt att se något på andra sidan. Men dom små disneyfigurerna som man spelar med, samt husen och hotellen, uppväger det. Absolut.

Sen åkte folket hem. Sen satte jag mig här. Ritade lite på min wacom-tablet. Ryckte till vid ljudet av min kurrande mage och kom med fasa på att jag endast har stoppat i mig två mackor, en muffins och tre dumlekolor idag. Och kanske en halvliter cola. Snacka om att min kropp mår bra nu. Huga.

Igår var en trevlig alla hjärtans dag.
Eftersom min familj tycker om gemensamhetsfrukostar* så blev jag väckt av att den var färdig vid tio-snåret.
Jag fick filmen Dr Zhivago och en ask chokladhjärtan av mamma och pappa och en ros av min bror. Av mig fick pappa en vikt papperslilja samt jordnötter, mamma fick ostbågar och en vikt papperstulpan. Felix fick en teckning som han själv får bestämma motivet på plus ett par timmars kvalitetstid av warhammermålande. 
Pappersblommorna var löjligt svåra att vika. Tji fick jag för att jag tyckte att det såg barnsligt lätt ut när en av mina killkompisar vikte mig en pappersros.

Framåt kvällen bar det av till Linköping. Jag och en av mina kära singelgrabbar gick på bio med en, för mig, helt ny bekantskap. Han var också mycket trevlig. Välkommen välkommen.
Vi spelade biljard. Efter ett av historiens kanske längsta biljardomgångar så lyckades jag komma näst sist. Hurra.
Det köptes en massa godis på karamello. Smart som jag är så plockade jag åt mig huvudsakligen pappersgodis. Vilket jag fick betala dyrt under bion sen. Det lät pinsamt högt när man skulle öppna dom små krabaterna.
Valkyria vad mycket mycket bra. Spännande som bara den. Plus att jag kom på mig själv att vid ett tillfälle tänka: dog han? dog hitler?! fast jag mycket väl egentligen visste att det inte var så.
En till bra grej med filmen var att det uppmärksammade att inte alla tyskar var galna nazister. Det kändes skönt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått försvara våra tyska vänner här i sverige för att många har uppfattningen att alla tyskar höll med, och håller med, hilter. Det är ju galet.

Idag när jag vaknade var det knäpptyst i huset. Det enda som hördes var det frenetiska knapprandet från min bror som hade ockuperat datorn utanför mitt rum.
Mamma var tydligen ute och promenerade lite. Pappa, morfar och min kusin Danne var ute och lekte jägare. Dom såg alla skogens djur men fick inte med sig något hem.
Jag gjorde mig en hallonsmoothie till frukost och fick den brilljanta idén att jag skulle baka scones åt männen. Morfar och jag diskuterade nämligen scones igår och kom fram till att det är något man äter allderles för sällan. Så när dom kom tillbaka så stog dom nybakade tingestarna på köksbordet tillsammans med kaffe, marmelad och ost. Dom blev tacksamma och sconsen försvann snabbare än en tvålad säl på bowlingbanan. Snabbt alltså.
Sen har jag jobbat. En trevligt gammalt par kom i sista sekund till postlådan i vadstena och skämtade lite om att dom hade vandrat dit från jönköping. Trevlig omväxling mot annars, då folk som kommer i sista sekund brukar gorma på mig för att jag tömmer lådan för tidigt när jag egentligne är minst en halvtimme senare än vad det står på lådan. Suck.

Nu ska jag uppdatera bloggdesignen lite. Det behövs. Den har tjänat sitt syfte. Tah. 


* För det mesta. Vissa helger hade jag önskat att jag kunde ligga kvar ett tag längre. Dock är det svårt att forstätta sova när ens pappa står i dörröppningen och slamrar med en kastrull. Det är nämligen hans favoritväckarmetod när man vägrar gå upp ur sängen. Huga.

I onsdags, förra veckan, mottog jag det värsta telefonsamtalet i hela mitt liv. 
Under ett fasansfullt ögonblick upphörde allt utom pappas röst i mobilen att existera. Alla dom andra middagsgästerna på restaurangen försvann. Lollo som satt mitt emot mig försvann. Hela världen utanför försvann.
Och jag föll. Jag föll handlöst inombords. Förstog inte. Ville inte förstå. Trodde pappa skämtade. Hur kan du vara så grym som skämtar om något sånt här, tänkte jag. För det var lättare än att inse. Inse att min älskade mormor är borta. För alltid.

Vem ska nu steka mig fiskpinnar. Vem ska jag bo hos, och bli ompysslad av, när allt känns jättetungt. Vem ska nu komma ihåg mina namnsdagar. Vem ska ordna med julafton. Vem ska skära upp gurka till mig så jag får i mig lite grönsaker. Vem ska nu stå vid deras brevlåda varje söndag när jag jobbar, med en chokladbit och en cola. Färdkost.

Så gammal var hon inte. Och jättepigg. Det är så orättvist.
Att ha en gammelfarmor på 93 år. Helsenil. Levande i allra högsta grad. Sitter på ett hem. Och en mormor som har dött. Fast hon var helt klar. Inte ett dugg senil. Knappt glömsk. Jag tänker så. Fast det är fel.

För första gången i mitt liv har jag svårt för att tänka. För allt jag tänker på leder tillslut till minnen av mormor. Och det gör allderles för ont.
Oftast tror jag att hon lever. Att hon sitter i sin soffa i sitt hem och löser korsord. Läser lite. Och att vi ska träffas snart igen. Sen slår det mig. Det finns inget igen. Det finns bara ett ofantligt stort aldrig mer. Och det förtär mig.