stina

Det här inlägget kommer faktiskt, till skillnad från det i typ förrgår, vara skrivet i kronologisk ordning. Nu är ni förvarnade.

Igår ritade jag ungefär hela dagen. Jag använde mig av photoshop, och när jag var klar så gjorde både min bak och mina stackars fingrar ont så in i norden. Om jag inte nämt det innan, så kan jag ta tillfället i akt och berätta att min datastol är en trä-barstol från ikea. Inte helt mysig att sitta på längre stunder med andra ord.
Det blev föresten två bilder. En som blev klar och en som inte blev det. Den som blev klar är nämligen inte så himla avancerad. Den lekte jag mest fram.
Här är den:




Idag var en mysig dag. Mamma väckte mig vid tio och då gick vi en promenad i en timme ungefär. Det var hur varmt som helst ute och jag tog till och med av mig tröjan jag hade över tshirten. Det är stort för att vara jag som fryser konstant.
Sen hittade vi en tant med sin mamma, som var ännu mer tant, som letade efter sin bortsprungna hund. Vi försökte hitta den men lyckades inte. Så jag klappade ett par hästar istället.
Lite senare på kvällen åkte vi till min morfar för att grilla grillspett. Morbror, moster och kusin med tjej var också med. Jättetrevligt. 

Morfar ringde innan vi åkte iväg till honom och berättade att han hade köpt tio flaskor Cola jättebilligt, och att vi skulle få ta med oss nio av flaskorna hem. Jag blev jättelycklig och jätterädd på samma gång. För Coca Cola är den mest underbara drycken på hela jorden. Enligt mig. Fast det är jättejätteonyttigt. Och nio flaskor är fasligt mycket underbar cola. Nästan så att man skulle kunna bada i det om man hade velat. Fast det hade nog inte varit så bra. Det fräter ju.
Men jag blev också jätterädd att det inte skulle vara Coca Cola. Att det skulle vara sån dära billig fejkcola. För så dålig och kräsen är jag. Att jag bara dricker Coca Cola. Någon annan cola vidrör bara mina läppar i absolut nödfall. Om det finns risk att göra någon ledsen eller besviken om man inte dricker fejkcolan, då offrar jag mig. Men annars dricker jag hellre vatten än sån där annan cola.
Och eftersom det var morfar som hade köpt den och speciellt tänkt på mig och mitt colaälskande, så hade det gått under kategorin att dricka fejkcola för att inte göra någon ledsen om det hade varit det i flaskorna. Jag hade liksom gjort det, men jag såg inte fram emot det.
Det var med stor spänning jag tittade ner i kassarna där flaskorna stog. Och naturligtvis så var det "äkta" cola. Min morfar känner mig han. Applåd.

Imorgon ska jag och mamma åka till Göteborg. Jag hoppas att jag kommer hitta ett par skor. Eller två. För det behöver jag banne mig. Och en vår/sommarjacka med.
Vi ska upp astidigt. Så det är bäst jag sover nu. Eller iallafall placerar mig i sängen. Puss och nattis.

Vi har alltid fiskpinnar i frysen. Alltid. Utom idag. Jag förstår inte. Vem har ätit upp dom och inte köpt nya. Vad ska jag nu äta? baaah!

I lördags köpte jag ett nytt tvspel för tvåhundra kronor. Jag tjänade typ fyrahundra på den affären. Jätteekonomiskt.
Sen roade sig Jimmy med att kasta jordnötter ner i min urringning. En av jordnötterna kunde jag inte hitta igen. Tills jag upptäckte att den hade bosatt sig i min navel. Hur sjukt är inte det.

I fredags brottade Jakob och Donken ner mig på marken. Donken satte sig på mina ben och Jakob höll fast mina armar. Sen målade dom en bläckmustasch på mig. Jag var helt chanslös. Det känns lite oroväckande. Jag som trodde att jag var kapabel till att försvara mig.
Mustaschen blev hysteriskt ful. Det estetiska är inte Jakobs starka sida uppenbarligen. Plus att jag såg ut som min pappa enligt Lollo. Hon kunde inte titta på mig utan att kvävas av skratt, enda tills jag stängde in mig på badrummet och tvättade av den.
Jag passade inte så bra i mustaschen. Men andra ord tänkter jag aldrig skaffa någon. Det är inget för mig helt enkelt.  Tack Donken och Jake, då vet jag det.
Jag funderar fortfarande på en passande hämd. Någon som har ett förslag?

Det här inlägget är inte skrivet i kronologisk ordning överhuvudtaget. Det kanske märks. Ni får helt enkelt stå ut.

När jag köpte dom två första twilightböckerna så var det av ren nyfikenhet. Jag ville helt enkelt veta om böckerna var ungefär lika bra som filmen var. Efter 300 av 450 sidor i första boken så kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken, snarare tvärtom. Det känns, som så många andra gånger när böcker gjorts till film, ärligare och djupare i boken. Mognare. Och det är ju inte helt konstigt om man tänker efter. Filmer blir ju ordentligt komprimerade, och sånt som verkar onödigt men som egentligen gör historien till vad den är, skalas bort.

Det smärtar mig också att jag faktiskt tycker så bra om den som jag gör. Jag är liksom, fånigt nog, inte helt okej med att på något sätt tillhöra den stora fnittriga och hänförda skara fjortistjejer som annars är bokens och filmens större fanclub. Jag tycker i många fall om att göra ganska tvärtimot vad den större fnittrande massan gör. Men i det här fallet får jag tillåta mig ett undantag. I det här fallet är det okej att tycka att en glittrande vampyr är bland den finaste manskaraktär bokvärlden någonsin skapat. Trots att det tar emot. Jag har en tjuvlyssnat här som sammanfattar det hela ganska bra: Hennes mål var att bli hans mål 

Och det är okej, fast det ibland känns som den här klockrena kommentaren av Zelest
"Seriöst.. vampyrer som glittrar i solen... det är lite som zombies som kräks regnbågar... eller spöken som bajsar godis."
 

Ett till problem är att jag hade tänkt att spara på dom här böckerna så att jag hade något att läsa i tyskland nästa vecka. Men eftersom jag har så pissig självdiciplin så kommer dom vara slut i typ övermorgon. Suck.

Hejsan. Idag är jag tillbaka. Med full force. Fylld av ilska, avsky och kampvilja. Men varför jag är sån får ni veta i nästa inlägg härunder. Först ett intro bestående av min dag.

Idag fikade jag med min Lovisa. Jag fick en påskpåse fylld med favoritgodis. Sen åt vi bakad potatis. Lollo med kycklingröra och jag med räkor, precis som det brukar vara. Sen drack jag ohyggligt mycket coca cola och kissade därefter.
Sen när vi hade suttit där så länge att vi kände att vi snyltade på sittplatserna så beställde vi varsin chokladboll med kokos också, och jag kom fram till att det egentligen bara är kokosen jag är ute efter när jag köper sånna. Om dom kunde sälja kokos i mugg, på ungefär samma sätt som majs säljs i mugg på Heroncity ,så skulle jag bli ganska glad. Tror jag.
Förövrigt så har jag aldrig ätit majs i mugg eller varit på Heroncity. Att det säljs majs i mugg där vet jag bara för att jag lyssar på Breitholtz & Berg på söndagarna när jag jobbar. Så hycklar jag.

Sen när det var dags att gå så kom jag på att jag ville hyra en film att titta på ikväll. Så vi gick till videoett och kom ut därifrån med en hajdokumentär i handen. Lovisa skjutsades till sitt gula hus och jag åkte till mitt eget hem för att möta upp mamma, jag hade nämligen lovat att vara sällskap när hon åkte till Ikanohuset. Så blev det. Jag kom hem därifrån med böckerna "Om jag kunde drömma" och "När jag hör din röst" av Stephenie Meyer, eftersom jag som många andra blivit lite kär i Edward den glittrande vampyren efter att ha sett Twilight.

När vi kom hem igen så struntade jag i att min garderob var i desperat behov av att städas, och satte mig istället på altanen med mitt påskgodis och min nya bok.
Ungefär tre timmar senare insåg jag med ett ryck att det inte bara hade blivit becksvart utanför fönstret, utan att jag även skulle hämta min pappa i stan om en halvtimme. Där hade jag alltså suttit helt insugen i boken i flera timmar utan att veta att omvärlden ens existerade. Åh vad jag älskar sånt. Ljuva eskapism.
Värre var det för min lillebror, som under sin egna form av eskapism framför Simpsons, hade missat att jag placerade mig på altanen och hade sprungit runt och letat efter mig i hela huset jättejättelänge. Han hade till och med vågat sig ner i källaren i jakten på sin syster, stackaren.

Nu satte jag mig just vid datorn efter att ha sett filmen jag hyrde. Och om hur den påverkade mig kommer i nästa inlägg. För att bespara er lite och göra två kortare inlägg istället för ett frustrerande jättelångt ett.
Omtänksamt av mig eller hur.

Okej. Så nu till varför jag är fylld till bristningsgränsen med oerhörd ilska, avsky och kampvilja.

Jag såg dokumentärfilmen Sharkwater.

För det första så brukar inte dokumentärer vara mitt förstahandsval när jag hyr film. Om jag ska se filmen ensam så brukar jag välja något som går att se samtidigt som man ritar. Filmen ska alltså vara ganska ytlig, man ska behöva tänka så lite som möjligt och så ska man kunna titta ner på ett papper med jämna mellanrum utan att man missar för mycket handling i filmen.
Men nu stog hajfilmen i hyllan, och eftersom jag sedan typ lågstadiet har varit lite av ett hajfreak* så tänkte jag varför inte.
Sen när jag väl kom hem och skulle se den var jag inte så himla pepp. Var inte på humör riktigt, men kände att jag ju inte kunde hyra en film och sen inte titta på den för att jag inte kände för det. Så här i finanskristider. Det kändes lite oansvarigt och slösaktigt. Så jag stoppade in den i dvdn och satte mig tillrätta på golvet med sängen som ryggstöd.

Det tog kanske tre minuter och sen var jag helt fast. Gripen. Ytligare fem eller tio minuter och tårar brände i ögonen. Sen började jag smågråta och grät tills filmen var slut och eftertexterna började rulla.
Filmen var vidrig på så många sätt att jag inte vet vart jag ska börja.

Vidrig på det sätt att den verkligen visar vad vi människor gör mot våran omgivning. Medvetet och avsiktligt. Att vi inte bryr oss. Att vi har självutnämnt oss till någon slags gudavarelser som har rätten att bestämma vilka varelser som ska leva tillsammans med oss på jorden. Den jord som vi för övrigt har tillbringat betydligt mindre tid på jämfört med dom arter vi just nu håller på att utrota.

400 miljoner år. Miljoner. Så många år har hajarna befunnit sig på jorden. I stort sätt oförändrade. Och nu håller dom på att dö ut. Totalt.
På 30 år har hajbeståndet sjunkit med 90%. 90 freakin procent. Det är ju absurt.

Varje dag slänger fiskare ut fem mil långa linor mer krokar på. Drar dom genom haven. Genom naturreservat. Släpar upp miljontals hajar ur vattnet. Skär av deras fenor och kastar dom tillbaka för att förblöda.

Men det är ingen som  vill rädda hajen. Alla vill rädda tigrar, pandor och valar. För hela världen lever under missuppfattningen att hajen är farlig, en mördarmaskin. Människoätare. En död haj är en bra haj.

Det dör mer människor per år av drickaautomater än vad det gör av hajattacker. På så sätt är till och med elefanten farligare. För att inte tala om människan själv.

När en haj biter en människa är det av misstag. Hajar vill inte äta människor. Hade dom velat det så hade dom gjort det.
Ingen haj sväljer en människa hel. Biter dom är det ytliga sår. Ett testande prövande bett för att se vad vi är. Hajen är ett intelligent djur. Så intelligent att det till och med går att tränas. Inte helt olikt delfinen.

Grejen är inte bara den att vi utrotar hajen. Det vi inte förstår är att genom att utrota hajarna så utrotar vi oss själva.
70% av syret kommer från havet. Producerat av bland annat plankton. Hajen äter andra fiskar, som i sin tur äter plankton. Om man tar bort hajarna ur näringskedjan så ökar ju antalet fiskar som käkar plankton, och det blir mindre syre. Inte helt smart.

Inte helt okej att ruckla på hela näringskedjan i haven och hela vår existens för att människor i asien ska kunna servera hajfenssoppa vid fina middagar.

Ja. Jag är uppeldad som in i tusan. Jag är frustrerad arg och manisk. Engagerad. Jag vill göra något för att bidra, men vet inte riktigt. Ska fundera lite på den.

Till er andra skulle jag vilja rekomendera Sharkwater. Se den. Det är ingen order eller befallning. Snarare en innerlig önskan.
Jag begär eller förväntar mig inte att ni ska eller kommer reagera som jag. Men om ni har tid någon dag, ge den en chans. Det är den värd. Om inte annat så är den sjukt spännande. Faktiskt.

* När andra små barn tyckte om hästar och kaniner så tyckte jag om hajar. När andra små barn hade marsvin i bur så hade jag en liten kräfta i en vattenfylld skål. Jag är lite konstig, jag vet.