stina

All kreativitet går just nu åt att plita ner något coolt på ett A4papper. Så kreativiteten med orden framför allt i bloggen får vänta. Återkommer när jag är klar. Eller kanske innan, om jag behöver en paus. Hur som helst. Vänta på mig, för jag är oftast värd att vänta på.

Jag har en trådlös datamus. Vilket är underbart smidigt, enda tills batterierna i den bestämmer sig för att dra sin sista suck.
Efter många år av batterianvändande har jag kommit på två knep som förmodligen inte är helt obekanta för alla andra batterianvändare därute i vår värld.

Ett. Värm batterierna en liten stund i handen.
Detta knep har räddat mig otaliga bilfärder i mina yngre år då jag alltid, och jag menar alltid, glömde ta med mig nya batterier till gameboyet.

Två. Plocka ut batterierna. Oftast är det ju två. Byt plats på dom. Voila. Satyget* fungerar igen.

Till den trådlösa musen brukar den andra varianten av batteri-CPR funka bäst. Därför har jag nu sedan i torsdags plockat ur och in batterierna kanske ett hundratal gånger med mindre och mindre intervaller. Nyss kom jag fram till att detta är ohållbart och jag borde släpa mig ner till källaren för att hämta ett par fräscha batterier. Problemet är bara att jag är både glömsk och lat. En kombination som borde förbjudas i mänskligt dna. Det är kanske straffet för min exeptionella hårkvalité. Förmodligen.
Hur som helst, eller med andra ord, så sitter jag just nu och utkämpar en inre strid. Iriitationsmomentet i att behöva plocka ut batterierna vs Den långa färden ner till undervåningen av huset och därmed källardörren. Hu. 

Detta är alltså vad jag tänker på just nu och därför kände jag att det var min plikt att dela med mig av detta fina exempel av I-landsproblem på hög nivå.

* Satyg är ett ord som används allderles för sällan nu för tiden. Ungefär som urskogstammefan och sjuttsingen. Fina uttryck som berikar språket.Use!

Uppdatering i mitt liv.

I fredags såg jag en monsterstor älgko. Den klev ut mitt framför bilen och spatserade lugnt över vägen ungefär en halvmeter från fronten på bilen. Hur coolt som helst. Jag har inte sett en älg så nära någonsin. Jag var så exalterad att jag var tvungen att ringa till mamma och berätta. Hur man sen får värsta adrenalinkicken av att se en älg som praktiskt taget sitter i ens knä, det kan jag inte svara på.

Igår var det förfest här innan vi begav oss in till Platens i Linköping. Det spelades GuitarHero Worldtour, och jag kan avslöja att en del människor i min bekantsskapskrets har mer eller mindre obefintlig taktkänsla. Roligare försök att spela på plasttrummor har jag sällan skådat. Sen att jag inte är hypertalangfull på trummerna heller är en annan sak. Jag träffar dom åtminstone. Oftast.

Idag höll jag på att köra på en farbror som tyckte att det var värt att riskera livet för att få ett brev postat. Han ansåg att det var en bra idé att kliva rakt ut på den trafikerade vägen och stoppa min bil med sin bräckliga kroppshydda. Tur att jag precis hade svängt så att bilen sniglade sig fram, annars hade det gått illa. Jag tvärnitade och vevade ner fönstret så att han kunde kasta in brevet i bilen. Jag stog nämligen diagonalt över hela vägen och blockerade dom andra bilarnas framfart. Stressig och nervig situation. Nej inte alls.

Ett par timmar senare kläckte en kvinna ur sig den högst intelligenta frågan: "Tömmer du den där lådan?"  när jag stog en halvmeter framför henne och, just det, tömde postlådan. "Nej jag bara leker lite med den, den såg så fruktansvärt ensam ut"  sa jag..inte.

Sen undrar jag varför alla som kommer springande i sista sekunden, med ett opostat brev i sin frenetiskt flaxande hand, alltid säger varsågod när jag har tagit emot deras hyper-sena kuvert. ´Vore inte ett "tack för att du stannade bilen, klev ut och ödslade din extremt dyrbara tid på att ta emot mitt brev, som egentligen skulle ha legat i lådan för två timmar sedan för att det står ju ändå 14 på lådan och inte 16 som klockan är nu".
Eller kanske bara ett "tack" skulle kanske räcka. Det är ju inte så att jag direkt blir överlycklig över att jag får ett till brev i säcken. Eller lever alla under missuppfattningen att postenmänniskor får provision i hur mycket brev dom får?
gaaah.

Nu är jag ledig måndag-lördag. Den tiden ska spnderas på att rita i överflöd. Som all annan ledig tid numera. Puss och hej.

Nu ska jag göra mitt bidrag till konsumtionssamhället och köpa lite nya kläder. Fast jag har hela gareroben full med grejer. Illa jag vet, men nya kläder gör mig sorgligt nog ganska glad. Och nu behövs det faktiskt. I alla fall vissa plagg behövs. Sen om det råkar slinka ner något som kanske inte behövs så himla mycket så får det vara så.
Finanskris vadå? 

Jag fattar inte vem du är längre. Jag trodde att det var jag som hade förändras men jag har kommit fram till att det är du. Eller har du varit sån här hela tiden utan att jag har märkt det. Eller har jag märkt det fast blundat för det.
Jag förstår ingenting längre. Bara att jag inte orkar mer. Det räcker nu. Det är för mycket.
Ha ett bra liv. 

Igår åkte jag som bekant in till den stora staden Motala för att inhandla färgpennor. Som vanligt när jag släpps lös i en affär, så kom jag hem med betydligt mer än pennorna. Närmare bestämt en liten almenacka (som eufersig är hemskt nödvändig. Tänk på att jag har levt på andras almenackor hela gymnasietiden ut. Nu fick det vara nog.), en smaaal tuschpenna till konturer, ett imba-sudd, en penvessare och två små block med söta och färgglada post-it lappar. Och då hade jag ändå gått omkring på Bokia med inställningen att jag skulle rycka åt mig färgpennor och sen gå ut, eftersom jag vet att det blir såhär.
Det var en sabla tur att jag inte var i andra änden av stan, alltså galleria-änden. Då hade det varit kört på allvar.

Sen åkte jag hem. Tittade lite på mina inköp, åt lite mat och sen började ritadet på allvar. Från klockan 12 till klockan 02 satt jag där. förutom två pauser då jag på den ena gick ut och gick med mamma och på den andra åt kvällsmat.
Snacka om att jag hade ont i baken sen. Men nu är bilden jag höll på med blev  klar i alla fall. 
Så nu ska jag börja på nästa och hålla på med den tills jag börjar jobba. Sen ska jag rita när jag kommer hem för imorgon ska jag åka till Lovisan och umgås lite. Så nu vet ni hur min dag ser ut. Hejdå. 

Sådärja. Nu tog jag mig i kragen. Gjorde om designen som jag stört mig på i månader. Bra va. Ett irritationsmoment borta, check.
Aningen mer färgglatt. Aningen mer vårigt och glatt. Hoppas jag. När dom första lammen dimper ner i hagen är det dags att förnya bloggdesignen. Mental note.

För vi har faktiskt nio små vacklande ulliga krabater i fårhagen nu. För er som inte ser dom små luddiga underverken är det säkert inte ett dugg intressant. Men för mig betyder det att det är vår och att sommaren inte är långt borta. Sommaren betyder sol, och sol betyder en gladare Stina. Plus att  lammen är förbaskat gulliga att titta på när dom skuttar omkring. Bara det lixom. 

Nu är det dags för mig att krypa ner under duntäcket. Det känns som att huvudet är fyllt av vadd. Och jag har en hemsk träningsvärk i vänstra skinkan ( som förövrigt är ett av dom fulaste ord jag vet). Bästa är att jag inte har fått träningsvärken av att just ha tränat. Den kommer sig av att jag har hoppat in och ut ur den gigantiska posthalvlastbilssaken två dagar i rad. Man skuttar ur den stup i kvarten och det är fasligt långt upp till sätet från marken. Därav skinkvärken. Patetiskt men sant. Optimalt med en övertränad sida av baken. Det lär se festligt ut.

Guten Nacht 

Okej då, håret blev inte så fasligt illa. Mamma såg ingen skllnad sedan tidigare först, men det skyller jag på ljuset, för skillnad är det banne mig. Eller jag hoppas verkligen det. För för 1500 vill man baskemig ha lite skillnad. Som syns.
Anledningen till att det blev så dyrt är för att mitt hår är långt, tjockt och verkligen absorberar allt man lägger på det. Det bara sörplade åt sig avfärgning, toning och lite mer toning ändå. Flaska på flaska, blandning efter blandning.
Detta är också anledningen till att det tog så lång tid. Närmare bestämt fem och en halv timme satt jag där. Nemas egentligen. Vill man vara fin får man lida pin. Men hungrig var jag när jag åkte därifrån. Så jag syndade och köpte med mig cheeze till lollo och mig på vägen. Gott var det. För gott. Det är min nya craving.

För första gången på evigsheter är jag skitnervös innan jag beger mig till frissan. Om ett par timmar kommer nämligen mitt hår ser ut som skrot. Annars brukar jag åka till frissan, har fortfarande samma frisörska som jag har haft från födseln, med övertygelsen om att jag kommer komma ut därifrån lite senare med lite snyggare hår. Well. Den här gången vet jag att det är omöjligt. Nu är det inte en fråga OM det kommer se pissigt ut, utan snarare exakt HUR fult mitt hår kommer att vara.
Jag tog mig nämligen i kragen och bestämde mig för att gå tillbaka till min naturliga hårfärg, och kanske aningen ljusare. Tänkte att gör jag det inte nu så kommer det aldrig hända, och jag är så fruktansvärt nyfiken på hur det ser ut nowadays. Jag har varit mörk mörk mörk så länge nu så jag kan inte ens komma ihåg hur jag såg ut innan det, ens om jag ser mig själv på kort. Och om man har varit så mörk som jag och ska gå tillbaka till ljusare så måste man ju avfärga skiten, och det ser aldrig speciellt bra ut. Det är någon oidentifierbar blaskröd ton som alltid infekterar håret och gör att det ser ut som smutsvatten. Plus att jag måste ta det i små steg för jag vill inte ta död på min exeptionella hårkvalité ( jag får skryta lite om den, är det något som jag vann på genetiska lotteriet så är det min hårkvalité. Hurra för den.) och då vet man ju att det inte bara kommer se skit ut ett litet tag, utan förmodligen hur länge som helst. Gaah.
Jaja jag får skylla mig själv. Om jag har tur så kanske det ser vettigt ut till sommaren iallafall.