stina

Nu är jag sur. Inte bara sur föresten utan riktigt jävla förbannad! CAD B programmet Inventor  vägrar starta och vi har en dubbeltimme med cad i två timmar. Det innebär alltså att jag inte kommer hinna göra min mvg-uppgift färdig och att att jag kommer efter alla andra. Skitkul verkligen. Behöver jag lägga till att det inte precis är första gången programmet inte vill som vi vill? Jag börjar allvarligt tro att det har en egen vilja och att dess målsättning är att få alla cad-elever att ta kollektivt självmord.
För att göra saken ännu värre så har vi världens mest inkompitetnta lärare som knappt vet vad en datamus är. Frågar man henne om hjälp brukar hennes lösning på problemet vara att göra om skruven,rullbordet eller vad fan man nu håller på med ett par gånger tills det funkar som det ska. Hjälp. Och datastefan är på lunch så han kan inte heller hjälpa mej med det här. Kunde inte han ha förutsett att det är skulle hända och väntat lite med att äta sin pastasallad eller vad det nu är som lärare äter.
Jag har 11 sidor kvar på mej att få rullbordet att fungera. 11 sidor gott folk. Alla andra som vill ha mvg kommer att bli färdiga den här lektionen eller nästa och då kommer jag fortfarande jobba med samma sida för att programmet har vänt sig emot mej. fan.
Våran amöba till lärarinna tror nu dessutom att det är någon liten industrielev som har lagt beslag på den artonde licensen som alltså jag behöver.Kan inte den lilla snusande eleven svetsa eller något som alla andra industielever gör eller? fan igen
Inte ens tanken på att ja ska se johnny depp och hans piratkamrater ikväll gör mej på bättre humör just nu. Och då är det illa vill jag lova.
Curse Inventor, curse it! 

Jag är beroende av fishermans friend..hjälp

Jag satte mej här idag och funderade på vad jag skulle skriva om. Det var lite svårt eftersom jag hade så mycket att välja på. Sen kom jag på ett ämne men struntade i att skriva om det för att det var så ointressant.
Då slog det mej. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är ointressant så länge jag känner att det är det jag vill skriva om. Jag menar, här hade jag bestämt att jag skulle använda bloggen lite som terapi och för att ha något att göra när jag pratar med folk på msn, men vad är det jag gör?
Jag bryr mej än en gång om vad folk tycker och tänker och ratar ett ämne, bara för att folk säkert hellre läser om något annat. Jag som hade lovat mej själv att bry mej mindre om vad människor tycker och bara göra saker som jag vill göra det. Jag som ville bättra mej för att slippa må så dåligt. Nu är jag ju här igen och gör samma misstag. Det var då jag kom på att det är så jag fungerar. Jag bryr mej om vad andra tycker och förväntar sig, och jag tror att dom flesta människor ofta känner likadant fast dom inte vill erkänna det.
Säg till exempel  att alla har på sig sneakers fast du har på dej gummistövlar, skulle inte du känna dej ganska obekväm?
Jag tror nästan att det är en instinkt som vi människor har, att vi inte vill vara avikande av rädsla för att bli lämnade utanför gruppen. Javisst, jag vet att många vågar vara annorlunda, men det är inte det det här handlar om. Det jag menar är att alla,innerst inne, är mer eller mindre rädda för att lämnas ensamma. För vi vet att vi alla behöver någon eller några som vi kan lita på för att överleva. Så har det alltid varit, sedan urminnes tider. Den som inte håller sig till flocken blir uppkäkad. Om man jämför oss med får eller något alltså.
Ja, jag är rädd för att lämnas ensam. Ja, jag bryr mej allderles för mycket om vad folk tycker. Men det är sån jag är, vare sig jag vill eller inte.
Sen det här med att jag gör saker som folk vill att jag ska göra fast jag inte känner för det. Ibland tycker jag faktiskt att det är fint. Det är ju inte så att jag aldrig drar några gränser. Jag råkar bara tycka om att göra folk glada, även om det ibland innebär att jag gör saker som jag egenligen inte har lust att göra. Jag vet hur glad jag blir själv när någon annan gör likadant för mej. Det är då man känner att man beyder något. När någon gör något bara för min skull, fast den egentligen inte vill eller orkar. Som gör sitt bästa för att jag ska må bra. 
Men oftast känner jag bara att jag gör mitt yttersta för att göra människor i min omgivning glada och sällan får något tillbaka. Alla behöver ju inte känna sig träffade nu, om dom inte anser att dom borde bli det. Det är upp till er själva. Jag menar bara att det skulle vara skönt att bli ompysslad någon gång. Att få vara den som är svag och behöver dras upp ur något mörkt hål. Att få vara den som tröstas och inte den som tröstar. Jag kan inte vara stark jämt, trots att jag försöker. Jag kan inte bära på allas problem utan att brista. Och jag kan defenitivt inte fortsätta må såhär.
Jag är en fisk och jag håller på att drunkna.

Så har man överlevt en till valborg, utan ett enda brännsår och med alla fingrar intakta den här gången faktiskt. Möljigen med några hjärnceller mindre men sånt får man ta.
Kvällen började i Richards lägenhet i sällskap med Pia,Ivan och Richard själv naturligtvis. Vi hade planerat att dra ner till varamon först men när Filip ringde nästan gråtfärdig och sa att polisen hade varit där och hällt ut all sprit ändrade vi oss. 
Efter att ha ätit kvällsmat bestående av köttbullar och allderles för mycket makaroner gick vi ner till Bondebacka istället där det tydligen fanns lite folk. Richard hade med sig en cd-spelare som tyvärr orsakade oss lite problem senare på natten men som var en fin stämningsfixare på vägen dit. När vi hade hittat till masterna (inte min förtjänst kan jag lova, visste inte vart vi var någon gång på hela kvällen) hittade vi en eld med en liten bunt med folk runt. Folket var trevligt och vi stiftade bland annat bekantskap med en tjej som dyrkade sonata lika mycket som jag :D 
Några andra vi hittade vid elden var Kratz, Benja (är det så han heter?) och Filip (som hade lyckats bli full trots att polisen tog hans älskade sprit). När elden slocknade och folket började försvinna följde Filip och Benja med oss till varamon. Pia och jag var oerhört kissnödiga och letade toalett utan större framgång samtidigt som jag bar runt på en systemetkasse med juice i. Den påsen med juicen var förövrigt min ständiga följeslagare under natten. Blev riktigt fäst vid den tillslut. Men nog om juicen. Det är nu nattens stora drama började.

Vi gick omkring där,pratandes, och hade det riktigt trevligt när ett kort litet as till kille plötsligt uppenbarande sig. Den lilla skiten, tror att han hette Jonny, ville att Richard skulle stänga av våran älskade cd-spelare och hävdade att den förstörde stämningen. Humpf säger jag bara, det var vi som var stämningen. Iallafall stängde richard av cd-spelaren eftersom ingen av oss ville ha något bråk, men den lilla ettriga knatten vägrade inse att richard inte ville bråka och började käfta ännu mer. Richard var hur cool som helst och försökte få aset att dra och sluta förstöra våran kväll men han gav sig inte. Han blev iallafall bara värre och värre när han insåg att richard inte tänkte käfta tillbaka. Ordväxlingen vid ett tillfälle var till exempel så här:
Aset: Jävla punkarsvin, jag hatar punkare!
Rickard: Jag är inte ens punkare.
Aset: Vad är du då?
Richard: Hårdrockare.
Aset: Då hatar jag dom också!

Är det bara jag som ser det komiska i det här? killen hade ju inte ett skit att komma med.
I vilket fall försökte hans lite vettigare tjej och vänner dra honom därifrån och lyckades efter ett tag. Trodde vi.
Helt plötsigt dyker killen upp igen och kastar en jävla ölflaska på Richard och som träffade Pia i magen. Döda döda säger jag bara. Vid det här laget hade även Ivan och Benja fattat att det var bråk på gång och vi beslutade oss för att dra därifrån medan vi kunde. Hela vägen därifrån ropade aset skit efter oss och alla var rejält förbannade.
Richard ville tillbaka för att slå honom men stoppades av Ivan och mej. Sen var det Ivans tur att stoppas när han tänkte göra likadant. Det krävdes hela min övertalningsförmåga för att få Ivan och Richard att gå men tillslut lyckades det, vilket troligtvis var tur för Jonny eller vad han nu hette. Ska bara påpeka att jag aldrig har sett varken Ivan eller Richard så förbannade. Tror inte ens att jag har sett Ivan sur faktiskt.
En stor jättekram till båda killarna för att dom gick därifrån när alla ville gå tillbaka och slå skiten ur honom måste jag säga.
När vi äntligen hade lugnat ner oss något efter dramat ,alla utom Ivan vill säga för han var rejält uppeldad hela resten av natten, gick vi hem till en kille som hade fest i sin lägenhet. Där kissade vi (äntligen) och så träffade jag Dunken som var lika glad och hade lika kalla händer som senast vi sågs. Där i lägenheten satt vi en stund och lyssnade på bland annat smurfhits tills klockan var sent. 
Natten avslutades med att killarna följde oss till Pia ,där jag ringde efter en taxi, innan dom gick hem till sig (tror jag).
Jag kom hem levandes och i ett stycke ca halv fem och var obeskrivligt glad över att för krypa ner under mitt duntäcke. Där invirad i det varma, gosiga täcket, somnade jag på en gång. 

Sen idag har jag och familjen varit på godegårds marken (wiee) ,fast jag inte orkade egentligen, och gjort årets konstigaste inköp. Dvs en lysande plastkollibri till trädgården (hallå vem fick den idén),hasselnötskulor och en duschskrapa. Hjälp. Våran familj behöver någon form av terapi. Men mest behöver jag sömn. 
gonatt