stina

Undrar hur många inlägg som krävs för att man ska hamna på mest aktivalistan. Det börjar bli dags att byta färg på bloggen, slänga in lite bling bling, tävlingar där man kan vinna ett läppglans och lite reklam så man kan tjäna lite pengar på den. Jag är i desperat behov av pengar. Så desperat att jag faktiskt skulle kunna göra allvar av dessa tankar.
Den som lever får se. hö hö.
Jag kanske börjar med en dagens outfit mohaha.

Igår var jag och Lollo på Takida. Jag hängde väl mest på som moraliskt stöd egentligen men det finns ju låtar av dom jag gillar, och dessutom var jag ganska konsertsugen. Hur som helst.
Takida lockade fram den konstigaste blandning av folk i publik som jag har varit på. Och då har jag ändå varit på en hel del konserter, Jag menar, hårdrockare brukar se lite småfarliga ut men är jätteomtänksamma som publik har vi märkt. Det finns inte så många som knuffar på varandra i onödan och man brukar lixom se efter dom som är lite kortare, kvinnor osv.
Så var det inte här. Publiken var rakt igenom ondsint.
Mina blev totalt söndertrampade, jag fick olika människors armbågar i hududet eller ansiktet hela tiden och alla skulle absolut stå exakt på den lilla lilla fläcken där jag stod. Jisses.
För att dra några exempel:

Den jättelånga mannen:  Var minst tre meter hög och skulle absolut ta sig fram till staketet, trots att det inte fanns en chans att han skulle få plats där. Med sig hade han två bimbotjejer i hotpants, nylonstrumpor och pumps som slängde sig omkring helt okontrollerat och daskade sina extensions i andra människors ansikten.

Paret nummer ett: Vet inte riktigt vad dom hade där att göra längst fram vid scenen. Hela konserten gosade dom med varandra och behövde yta på en radie av två meter för att kunna göra det tydligen. Blev helförbannade när någon råkade komma in på deras kärleksplats. Killen hade för övrigt världens bredaste rygg och hur jag än flyttade mej så envisades han med att placera det precis framför mig. Dessutom började tjejen storgråta när det började bli lite trångt där framme och deras älskade kärleksyta hotades.

Paret nummer två:  Fulla på gränsen till medvetslöshet och ville precis som tremetersmannen tränga sig längst fram genom att klättra på andra människor. Gav de som bad dom stå kvar där de stog eller flytta längre bak en tom blick och en jättekram. Visste troligen inte ens vilket band som spelade.

Plus en massa andra heloförskämda människor som njöt av att krossa mina fötter och peta mej i ögonen med sina armbågar då förstås. Hurra.

En applåd dock till den så kallade wow-kusinen som var en duktig konsertbesökare och inte störde någon.

Sen i Motala på vägen hem blev jag för första gången stoppad av polisen och slapp betala 1000 kronor i böter.

Skit händer. För alla människor. Skillnaden är bara på vilket sätt det påverkar oss och hur vi väljer att hantera det. Det är det som gör oss till olika individer. Hur vi väljer att ta oss igenom vissa situationer. Våra värderingar.

Man kan inte jämföra olika händelser eller problem och vad dom betyder för oss. Någon kanske förlorar en förälder. Någon kanske har problem med kärleken. Man kan inte bagatellisera andras problem och anse att man har det värre. För det kanske känns precis likadant för den som förlorar en förälder som för den som inte hittar kärleken. Samma smärta. Samma frustration. Samma sorg.

En kille sa en gång till mig att jag inte visste något om livet. För att jag inte hade haft problem med min uppväxt. Att jag inte kunde prata med honom om mina problem eftersom han hade haft det så mycket värre.
Visst jag kanske inte har blivit slagen av mina föräldrar eller blivit mobbad i skolan. Men det betyder inte att jag inte har haft några problem eller att mitt liv har varit en dans på rosor. Skillnaden är kanske bara hur vi tacklar problemen. Jag låter inte det som varit förstöra min framtid. Jag försöker lära av det.

Sen kan jag absolut inte säga att jag vet mycket om livet. Det är svårt att göra det när man är nitton år. Men jag försöker verkligen. Jag respekterar oftast andras åsikter och försöker se allt på olika sätt, ur olika synvinklar. Även om jag oftast anser att jag har rätt så är jag inte helt omöjlig. Jag ändrar åsikt när jag känner att jag blir överbevisad. Men jag tycker även att det är viktigt att man står för vad man tror på.

Och ingen är perfekt. Alla gör misstag. Jag uppför mig verkligen inte som en mönstermänniska. Men jag tror att det med är viktigt. Att man tänjer lite på gränserna. Tänker utanför ramarna. Gör misstag. Lär av dom.

Att vara människa är svårt nog som det är.

Varför är det så sjukt kul när folk på film får grejer i huvudet? Det kan vara allt från en boll till ett får men det är lika kul varje gång.

Employee of the month var faktiskt riktigt bra. Oväntat. Dessutom får folk grejer i huvudet där. Fler än en gång till och med :P

Jag sitter för övrigt och tittar mej bakom axeln var fjärde sekund vilket försvårar skrivandet en hel del. Det är nämligen så att min bror har en polare här och han tycker att det roligaste man kan göra är att smyga in i mitt rum när jag inte ser och ställa sig precis bakom min rygg. Sen står han där allderles knäpptyst tills jag får den obehagliga känslan av att någon tittar på mej och vänder mej om. Shit. Jag tror att jag har fått cirka sju hjärtattacker idag. Det är ett mirakel att jag lever.

Imorgon ska jag skriva om dödshjälp och om Charles Dickens. Pepp kombination.
Men nu ska jag titta på en disneyfilm och häva i mig en ask med pim pim. party.

Alltså. Imorse vaknade jag klockan nio, vilket är ganska sent för att vara mej "dagen efter", av att jag inte låg riktigt bekvämt. När jag tittade ner på benet förstog jag ganska snabbt varför.
På foten satt alltså min ena stövel kvar med dragkedjan halvt uppdragen, plus att jag hade halva jeansen kvar på mej och en tröja.

Så, varför tog jag av mej allt på överkroppen och sen satte på mej tröjan igen?

Anledningen till stöveln på benet är att dragkedjan fastnade på halva vägen i gårkväll, omöjlig att rubba. Tro mej, minst sju personer försökte.
Så jag gick omkring hela natten igår med en vinglig, halvuppdragen stövel. sexigt.
När jag kom hem sen lyckades jag alltså bara få av mej ena stöveln när det var dags att sova.
Sen någon stans i mitt fylletillstånd har jag fått panik, försökt klippa upp stöveln, som nu är bortom all räddning, gett upp på halva vägen och somnat med den på mej.

Hurra för alkohol.

En dag fylld av viktiga budskap och iaktagelser:

* Tre askar pimpim är godare än en.
* Lägg aldrig din tröja på glasfiberisolering.
* Om du lägger din tröja på glasfiberisolering, ta inte på dej den senare.
* Polska gäddor är inte som alla andra gäddor.
* Lämna inte tidningar på golvet vid sängen. Dom är förvånansvärt hala. Speciellt när man är trött.

Dessutom har lollo idag iaktagit mej i duschen och kommit fram till varför jag tar så lång tid på mej att göra iordning mej på morgnarna. Jag tvättar håret allderles för metodiskt.

Sådärja. Hoppas at ni har lärt er en läxa.

Sen har jag fått en kommentar av en kändis i bloggen med. Tack Joel.

Ordet Älsk

Jag hatar användandet av ordet älsk. Den förkortade varianten av älskling alltså.  Ordet ger mej rysningar.
Bäst av allt är att ordet mest låter som namnet på en maträtt från jockmock. Typ inlagd kohjärna. Uick!

Så, jag har funderat på en sak.

När jag var liten så umgicks jag mest med killar. Dels för att jag hade mest gemensamt med killar och dels för att killar verkade vara mindre komplicerade än tjejer. Jag passade bättre in i det gänget helt enkelt.

Annars tyckte väl alla tjejer att killar var dumma och äckliga och killarna tyckte att tjejerna var jättejobbiga och bara pratade om hästar. Och det äckligaste som fanns var kyssar.
Tanken på en annan människas tunga i ens egen mun kändes otroligt skabbig och man förstog inte överhuvudtaget varför vuxna gick med på det frivilligt.
I mitt fall hade jag nog hellre ätit grus och sköjlt ner det med kåda än kysst en kille. Helt seriöst.

Någonstans där på vägen så förändras det synsättet häpnadsväckande.

Nu undrar jag bara varför det är så. Vad är det som gör att vi går från att inte vilja ta på killar på det sättet, ens med tång, till att det är det enda vi vill göra.
Är det filmerna vi tittar på under vår uppväxt som förändrar allt. Eller är det någon instinkt som har med fortplantningen och rasens överlevnad att göra.

I ärlighetens namn så tror jag att alla romantiska filmer är ett påfund av killar som vill få kvinnor att tro att det finns hopp. Att det faktiskt finns sånna där genombra killar. Så att vi inte ger upp helt och hållet. För grejen är ju att killar behöver tjejer lika mycket som tvärt om. Det är bara det att dom oftast vägrar erkänna det.

Snart får dom dock hitta på något mycket bättre än lite smågulliga fimer för att få oss tjejer att vilja ha dom. För iallafall jag börjar tappa tron på killar totalt.

Så nu om cirkus en halvtimme, högst, så drar jag till lollo för en liten förfest innan Brygget.
Jag ska försöka ta det lugnt och undvika minnesluckor den här gången. faktiskt.

Men som jag brukar säga. Så länge som man kan ta sig upp och ner för trappan på toaletterna inne på Brygget så är det lugnt..och dom är branta vill jag lova.

Jag gör en Macke och lägger in en Nemi. Mest för att hon är som jag, eller iallafall som jag borde vara.



Är karaktären baserad på mej.

Jag hade bara lagt dit ett ynka krav till: han ska vara gjord av choklad och återfödas varje dag som Särimner.


Och jag snubblade just på en strumpa. Hur lyckat är det på en skala.