stina

Jag blir så jävla sur och besviken. Varför kan jag inte bara få vara glad och lycklig? Hur svårt ska det vara egentligen. Ge mej tillbaka min barndom, seriöst, jag vill inte vara  18 längre.

Jag vill tillbaka tiden då alla beskymmer försvann bara man kramade sin gosedelfin.

Idag har jag knappt gjort ett smack och ändå känner jag mej som världens mest produktiva och häftigaste människa. Det kan ha något att göra med att adrenalinkicken jag fick förut av att rädda två små försvarslösa tjurar (jag kommer till den biten senare) inte har tagit slut än eller att jag har lyckats övervinna en av mina stora rädslor. Eller så är det helt enkelt så att det äntligen har gått upp för mej att jag faktiskt kan åstakomma vissa saker. Vem vet.

Hur som helst så vaknade jag relativt tidigt och åt en stadig frukost. Redan där borde de som känner mej höja på ögonbrynen. Jag, och äta stadig frukost är två ord som inte hör hemma i samma mening så att säga. Sen får man ju definiera stadig hur man vill. I mitt fall var det iallafall ett par mackor och juice, det ni!

Sen duschade jag i svinkallt vatten eftersom jag inte hade vågat tända eld i pannan än, och begav mej ner i den ytterst läskiga källaren.
Vettiga människor undviker att gå ner där pga dom onormalt stora spindlarna och de alla mörka utrymmen där potentiella mördare kan gömma sig, men vissa dagar måste man ändå våga sig ner för trappan eftersom pelletsbrännaren är placerad där. Men det är varken insekterna eller de kriminella som skrämmer mej, nej det är så att jag har en onaturlig rädsla för tändstickor. Jag har en förmåga att alltid, och då menar jag verkligen alltid, bränna fingrarna av mej så fort jag närmar mej en tändsticksask. 
Så där stog jag i källaren med en flaska tändvätska i handen och frågade mej själv om jag skulle våga mej fram till asken med dom små tortyrredskapen. Tack och lov vann min fåfänga och önskan att få duscha i skållhett vatten, över rädslan för dom små men ack så farliga träpinnarna, och jag tände försiktigt min första tändsticka med darrande händer.
Tro det eller ej, men jag fick eld på skiten! Dom små pelletsarna började brinna, mina fingrar förblev intakta och jag  övervann äntligen min stora fobi. Jippie.

Sen när jag hade lugnat ner mej lite från den stora händelsen så gav jag mig ut i trädgården för att mata alla djuren. Fåren fick vatten, kissen fick illaluktande torrfoder, den lilla larven jag hittade på matskålen fick en ny boplats och så var det dags att mata ankorna. 
Eftersom deras hemvist befinner sig vid dammen i den stora hagen med de många brännässlorna så drog jag först på mej ett par tjocka strumpor och stövlade sen in i nässelsnåret med beslutsam min.
Efter att upprepade gånger ha varit nära att ramla ner i smutsvattnet så lyckades jag äntligen föda dom små varelserna och kunde ge mej ut ur hagen igen. Då hörde jag plötsligt ett förtvivlat råmande bakom mej och vände mej för att kolla vad som stog på. Det visade sig att den ytterst obehagliga lilla grannflickan och hennes vän stog och slängde nävar med grus på tjurarna som stog och betade fridfullt vid kanten. 
Näve efter näve med småsten stog dom och vräkte på dom stackars djuren som slängde med huvudena och försökte skydda sig så gott de kunde (försök skydda dej från folk som kastar sten när du inte har några armar. Inte så lätt).
Jag blev minst sagt pissförbannad på skitungarna och frågade vad fan dom höll på med. Allt jag fick som svar var ett hånleende från äckelgrannen och ett blygt och generat ögonkast från kumpanen. Lugnt och pedagogisk förklarade jag att trots att tjurarna är stora så gör den ont när man kastar sten på dom iallafall och barnen gick skamsna därifrån. 

Jag tycker faktiskt att jag har åstakommit något stort här idag. Vem kunde tro att jag skulle försvara dom enorma monsterdjuren vid vägkanten som jämt stirrar ondskefullt på mej och som får mej att gå omvägar när jag ska gå ut med soporna?  Vem kunde tro att jag skulle övervinna min träpinnefobi och lyckas ta eld på pelletsarna allderles själv?
Tio dagar allderles solo i huset har kanske fått mej att mogna. Är detta räddande av djur och ansvarsfulla sätt, kanske ett första steg på resan mot att bli en vuxen och  självständig kvinna. Eller så är jag på väg att bli sjuk.
Jag och resten av världen röstar förmodligen på det sista.

Nu ska jag baka chokladbollar och sätta mej framför teven. Det har jag förtjänat.
Ciao
  

Jag ger upp. jag tänker inte ens försöka skriva något roligt eller vettigt. För ni förstår människor, jag skriver uppenbarligen inte roligt. Nejhepp vad gör jag åt det då, nej just det, ingenting.
Och som en liten parentes. Bara för att jag inte skriver roligt behöver jag inte vara världens mest ohumoristiska människa, för tro det eller ej, jag har faktiskt humor. Sjukt mycket humor vill jag lova.

Måste det föresten vara så att jag inte skriver roligt utan att det helt enkelt är så att det inte händer så mycket i mitt liv som är värt att skratta åt, eller att det faktiskt gör det.

Jag kanske inte är världens mest positiva människa. Faktum är att jag har sjukt svårt för att vara positiv. Positiv är inte min grej så att säga (fråga vem som helst och dom bekräftar med glädje det uppenbara).
Jag är inte en sån där helyllemänniska som skrattar åt livet. Som inte tar något på allvar. Men tro mej, jag önskar att jag vore det.

En gång i tiden fanns det en flicka med fyrkantigt ansikte och pingisbollskinder.
Att hon hade allderles för stora tänder för sitt eget bästa brydde hon sig inte om, hon skrattade ändå.
Den flickan var positiv. Nästan hela tiden.

Till och med när hela hennes ansikte svullnade upp och hennes pingisbollskinder blev om möjligt ännu större efter att ha ätit en giftbesprutad mandarin så log hon. 
Ja till och med när hennes mamma skällde på henne för att hennes rum var en katastrof så var hon positiv. För man kunde ju faktiskt fortfarande se golvet på en fläck.

Hon hade på sig färgglada kläder och fann stort nöje i att plocka kantareller och prata med sina gosedjur. 
Hon sprang omkring bland körsbärsträden joddlande glad och letade efter en katt som hon kunde gömma i sitt rum. Hon plockade ankägg som hon värmde i sina små händer och hoppades att dom skulle kläckas. 
Den flickan var soligt lagd må ni tro. Den flickan var fylld till bredden av hopp.  

Så vad hände med flickan? Vad hände med hoppet?
Hur kan en flicka med för stora tänder, runda kinder och bubblande skratt, växa upp till en sarkastisk och bitter människa som inte skulle känna igen lycka om den så dansade naken framför henne iklädd knallgul spandex och partyhatt?
Vad tusan hände på vägen? Berätta den som vet för jag har slut på teorier.

Den lilla lyckliga flickan har gömt sig. Förpassad till en tyst vrå i det innersta.
Skyddad från omvärlden väntar hon tålmodigt på en gnutta solsken. Ett ständigt hopp om att världen mirakulöst ska ha förvandlats till en bättre plats. En plats där hon inte behöver använda ett skal. En plats där hon kan visa sig. 
Ibland tittar hon fram iallafall. Som för att visa att hon inte ska glömmas bort, att hon finns där och väntar.

Men det är värt att vänta på vill jag lova. För under sånna stunder. Ja under de få stunder som miraklet händer så lyser den överbittra människan upp. Hon nästan strålar.
Hon får för sig konstiga saker som att springa genom skogen och lägga sig ner för att sova i en glänta eller baka konstiga bakverk av allt som finns i skafferiet.
Och det bästa av allt. Hon ler. Ler så att pingisbollskinderna nästan tar över hela aniktet.
På riktigt. Inget plastleende. Inget sånt där jag-ler-för-att-folk-inte-ska-fråga-om-jag-är-sur-bara-för-att-jag-inte-skrattar.-åt-det-sjukt-okomiska-du-säger-skratt där inte.

Och hon blir en fisk.

 
 

okej, jag var hemma på min midsommar och tog det lugnt, alltså var väl det mest upphetsande persiljesmöret ungefär.
Vad för "vardagsgrej" får dig att känna extra mycket glädje?
Det är olika beroende på vilken dag det är och vilket humör jag är på. Vissa dagar är det solrosfrön, andra dagar är det att umgås med min bror ( tro det eller ej). Fast jag är ganska kramig så kramar blir jag nästan glad för vilken dag som helst.
Varför och på vilket sätt gladde DU någon senast?
Hmm, Jag gav hamstern en kokospinne förut. Den såg iallafall ganska nöjd ut fast det är ganska svårt att säga med tanke på att den hade kinderna fulla med frön ( försök själva att se glada ut med en massa mat i kinderna)
Vad är det "bästa som har hänt" dig i ditt liv? Att få barn räknas inte! ;)
Men herregud hur ska jag kunna veta det?
Har du något roligt att se fram emot just nu? Vad?
Jadu, ska snart åka till Wacken Open Air för tredje gången med vännerna Lollo och Pia, det ska bli sjukt kul. Ser fram emot hansapark med, man är ju så sjukt förtjust i karuseller :P