stina

Jag ger upp. jag tänker inte ens försöka skriva något roligt eller vettigt. För ni förstår människor, jag skriver uppenbarligen inte roligt. Nejhepp vad gör jag åt det då, nej just det, ingenting.
Och som en liten parentes. Bara för att jag inte skriver roligt behöver jag inte vara världens mest ohumoristiska människa, för tro det eller ej, jag har faktiskt humor. Sjukt mycket humor vill jag lova.

Måste det föresten vara så att jag inte skriver roligt utan att det helt enkelt är så att det inte händer så mycket i mitt liv som är värt att skratta åt, eller att det faktiskt gör det.

Jag kanske inte är världens mest positiva människa. Faktum är att jag har sjukt svårt för att vara positiv. Positiv är inte min grej så att säga (fråga vem som helst och dom bekräftar med glädje det uppenbara).
Jag är inte en sån där helyllemänniska som skrattar åt livet. Som inte tar något på allvar. Men tro mej, jag önskar att jag vore det.

En gång i tiden fanns det en flicka med fyrkantigt ansikte och pingisbollskinder.
Att hon hade allderles för stora tänder för sitt eget bästa brydde hon sig inte om, hon skrattade ändå.
Den flickan var positiv. Nästan hela tiden.

Till och med när hela hennes ansikte svullnade upp och hennes pingisbollskinder blev om möjligt ännu större efter att ha ätit en giftbesprutad mandarin så log hon. 
Ja till och med när hennes mamma skällde på henne för att hennes rum var en katastrof så var hon positiv. För man kunde ju faktiskt fortfarande se golvet på en fläck.

Hon hade på sig färgglada kläder och fann stort nöje i att plocka kantareller och prata med sina gosedjur. 
Hon sprang omkring bland körsbärsträden joddlande glad och letade efter en katt som hon kunde gömma i sitt rum. Hon plockade ankägg som hon värmde i sina små händer och hoppades att dom skulle kläckas. 
Den flickan var soligt lagd må ni tro. Den flickan var fylld till bredden av hopp.  

Så vad hände med flickan? Vad hände med hoppet?
Hur kan en flicka med för stora tänder, runda kinder och bubblande skratt, växa upp till en sarkastisk och bitter människa som inte skulle känna igen lycka om den så dansade naken framför henne iklädd knallgul spandex och partyhatt?
Vad tusan hände på vägen? Berätta den som vet för jag har slut på teorier.

Den lilla lyckliga flickan har gömt sig. Förpassad till en tyst vrå i det innersta.
Skyddad från omvärlden väntar hon tålmodigt på en gnutta solsken. Ett ständigt hopp om att världen mirakulöst ska ha förvandlats till en bättre plats. En plats där hon inte behöver använda ett skal. En plats där hon kan visa sig. 
Ibland tittar hon fram iallafall. Som för att visa att hon inte ska glömmas bort, att hon finns där och väntar.

Men det är värt att vänta på vill jag lova. För under sånna stunder. Ja under de få stunder som miraklet händer så lyser den överbittra människan upp. Hon nästan strålar.
Hon får för sig konstiga saker som att springa genom skogen och lägga sig ner för att sova i en glänta eller baka konstiga bakverk av allt som finns i skafferiet.
Och det bästa av allt. Hon ler. Ler så att pingisbollskinderna nästan tar över hela aniktet.
På riktigt. Inget plastleende. Inget sånt där jag-ler-för-att-folk-inte-ska-fråga-om-jag-är-sur-bara-för-att-jag-inte-skrattar.-åt-det-sjukt-okomiska-du-säger-skratt där inte.

Och hon blir en fisk.