stina

Jag skulle vilja amputera bort mitt hjärta. Kasta bort denna blodiga klump som åsamkar mej så stor smärta någonstans långt långt borta i ett hörn gud glömt. 
Jag vill kunna lyssna på min inre, rellativt förnuftiga, röst utan att bli avbruten av den där saken mitt i kroppen som uppenbarligen alltid ska ha sista ordet.
Jag vill avbryta den häftiga kampen som pågår i mitt inre. Hjärtat vs Hjärnan. 
Jah önskar alltid att hjärnan ska vinna. Alltid. Endå är det tydligen hjärtat som är starkast. 

Jag har ramlat ner i ett hål och jag vet inte om jag vill komma upp igen. Det är så lugnt här nere. Allt som hörs är ett mycket svagt brus av den resterande världen. Viskningar.
Så många gånger jag har kravlat upp från gropen. Tagit mej samman. Stängt det inom mej. Skrattat utan glädje.
Falsk. 
Sett glad ut. Fejkglädje. En yta för att lura andra att allt är okej. För vem vill vara med en trasig flicka.
Rädda för att smittas av skuggan. Rädda för att bry sig. Den som sträcker ut sin hand kan falla. Falla ner i gropen.  
Det är lugnt, jag förstår. Jag ler och lurar er alla.

Dom säger att man blir starkare för varje gång man tar sig upp. Dom har fel. Man börjar föredra hålet.
Det är lättare att krypa ihop i mörkret än att kämpa sig upp för den backe som blir brantare och brantare för varje gång. För man vet vad som väntar i ljuset. Ett ögonblick av lycka innan man faller igen. Faller tillbaka till den plats man svurit att inte komma tillbaka till. Mörkret.

Smärta kan vara vacker.   

Lägg bomull under fötterna på flickan som vandrar på krossat glas.