Jag är en fisk
Jag satte mej här idag och funderade på vad jag skulle skriva om. Det var lite svårt eftersom jag hade så mycket att välja på. Sen kom jag på ett ämne men struntade i att skriva om det för att det var så ointressant.
Då slog det mej. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är ointressant så länge jag känner att det är det jag vill skriva om. Jag menar, här hade jag bestämt att jag skulle använda bloggen lite som terapi och för att ha något att göra när jag pratar med folk på msn, men vad är det jag gör?
Jag bryr mej än en gång om vad folk tycker och tänker och ratar ett ämne, bara för att folk säkert hellre läser om något annat. Jag som hade lovat mej själv att bry mej mindre om vad människor tycker och bara göra saker som jag vill göra det. Jag som ville bättra mej för att slippa må så dåligt. Nu är jag ju här igen och gör samma misstag. Det var då jag kom på att det är så jag fungerar. Jag bryr mej om vad andra tycker och förväntar sig, och jag tror att dom flesta människor ofta känner likadant fast dom inte vill erkänna det.
Säg till exempel att alla har på sig sneakers fast du har på dej gummistövlar, skulle inte du känna dej ganska obekväm?
Jag tror nästan att det är en instinkt som vi människor har, att vi inte vill vara avikande av rädsla för att bli lämnade utanför gruppen. Javisst, jag vet att många vågar vara annorlunda, men det är inte det det här handlar om. Det jag menar är att alla,innerst inne, är mer eller mindre rädda för att lämnas ensamma. För vi vet att vi alla behöver någon eller några som vi kan lita på för att överleva. Så har det alltid varit, sedan urminnes tider. Den som inte håller sig till flocken blir uppkäkad. Om man jämför oss med får eller något alltså.
Ja, jag är rädd för att lämnas ensam. Ja, jag bryr mej allderles för mycket om vad folk tycker. Men det är sån jag är, vare sig jag vill eller inte.
Sen det här med att jag gör saker som folk vill att jag ska göra fast jag inte känner för det. Ibland tycker jag faktiskt att det är fint. Det är ju inte så att jag aldrig drar några gränser. Jag råkar bara tycka om att göra folk glada, även om det ibland innebär att jag gör saker som jag egenligen inte har lust att göra. Jag vet hur glad jag blir själv när någon annan gör likadant för mej. Det är då man känner att man beyder något. När någon gör något bara för min skull, fast den egentligen inte vill eller orkar. Som gör sitt bästa för att jag ska må bra.
Men oftast känner jag bara att jag gör mitt yttersta för att göra människor i min omgivning glada och sällan får något tillbaka. Alla behöver ju inte känna sig träffade nu, om dom inte anser att dom borde bli det. Det är upp till er själva. Jag menar bara att det skulle vara skönt att bli ompysslad någon gång. Att få vara den som är svag och behöver dras upp ur något mörkt hål. Att få vara den som tröstas och inte den som tröstar. Jag kan inte vara stark jämt, trots att jag försöker. Jag kan inte bära på allas problem utan att brista. Och jag kan defenitivt inte fortsätta må såhär.
Jag är en fisk och jag håller på att drunkna.
