stina

Idag har jag inte gjort något vettigt alls. Jag skulle ha pluggat naturkunskap nu egentligen men jag får ta det senare ikväll för jag orkar verkligen inte. jag är hopplös. och dödens. Det skulle vara mycket bättre om jag bara kunde göra grejer på en gång så att jag hade det gjort sen. Men inte då. Jag ska absolut vänta till allra sista minuten. Helst sätter jag inte igång med grejer förrens den där speciella panikkänslan infinner sig. Som typ nu. Det hade ju till exempel varit mycket bättre om jag hade läst lite direkt när jag kom hem så hade jag sluppit känna så här nu. Men nej då.
Jag vandrade hem, fick den brilljanta idén att jag skulle snedda genom en gullig liten skogsdunge, som finns en liten bit från vårat hus, och lade mej där när jag märkte hur soligt och fint det var. Sen kom verkligheten ikapp när broderen ringde och frågade vart jag höll hus eftersom jag hade lovat att laga mat till honom. Så det var bara att resa sig upp och traska vidare hemåt med mossa i håret och skräp i skorna. Sen när jag kom hem hade jag en perfekt chans att läsa på till provet, men tog jag den? nej då, jag satten mej och läste tidningen istället. Nu skulle jag också kunna läsa på lite, men vad gör jag? jag sitter här och skriver fast jag egentligen inte har tid. Jag säger ju det, jag är hopplös. Totalt och fullkomligt hopplös. 
Stackars er.