stina

Vad gör man när man inte riktigt vet varför man mår dåligt? 
Vad behövs för att jag ska bli lycklig egentligen?
Varför känner jag mej så tom hela tiden? 
När började jag bli så komplicerad? Jag var ju ett glatt barn ju, när hände det här egentligen?

Det är ju likadant hela tiden. Jag mår dåligt och allt känns skit, jag funderar ut vad som är orsaken och tar tag i problemet. Jag mår bra en liten liten stund och sen bär det iväg igen.

Varför i hela fridens namn kan jag inte bara nöja mej och stanna vid den där lilla lycklighetskänslan?
Jag är ju fasiken som en liten ond maskin, programerad för självförstörelse. 
Tex, jag känner mej ensam och kommer fram till att det är en man jag behöver för att mitt liv ska bli fullständigt. Jag hittar en man som jag tycker om väldigt mycket. Mannen tycker om mej, och här skulle det kunna bli ett sådant där typiskt "och så levde dom lyckliga i alla sina dagar slut". Men nej då. Jag måste förstöra för mej själv, stöta bort människan och sluta ännu mer misserabel än från början. 
Tack.

Jag har fler tecken på att jag är totalt felprogramerad:
* Min oförmåga att kunna ta till mej komplimanger.
* Jag misstolkar människor till förbannelse och lyckas alltid vända det folk säger till att dom nog hatar mej innerst inne. 
* Jag sårar människor som jag anser sårar mej, oftast tio gånger värre och trots att dom kanske inte menade att såra mej från början.
 * Jag är totalt oförmögen att se mina bra egenskaper vissa dagar,speciellt dagar som denna.

Osar det inte självförstörelse om det beteendet eller?

bleep blepp, jag behöver ett nytt kretskort