stina

Och så var man där igen. I foten av berget, eller kanske ännu längre ner den här gången föresten.
Längst ner i en brunn i en grotta i foten av berget. Ja det låter lite bättre faktiskt.
Man skulle kanske bli flygvärdinna. Jag är suverän på att se normal ut fast jag mår skit. Se trevlig ut vinka och le lixom. Min familj är lättast att lura. Konstigt nog.

Det är inte långt kvar till den absoluta botten. Jag tänker på det ibland det erkänner jag. Jag är en hycklare. Har alltid föraktat dom som tar självmord. Så tanklöst och själviskt lixom. Kasta bort sitt liv, som ett hån mot alla andra som dör för tidigt, som hade gjort allt för att leva.

Det handlar inte om att jag känner mig osynlig för det gör jag inte. Det handlar inte om att jag vill ha uppmärksamhet.
Hade jag velat ha uppmärksamhet finns det bättre sätt att fixa det på, och hjälp från andra tror jag inte ett dugg på. Jag måste hjälpa mej själv.
Jag lovade mej själv och andra att det jag skulle skriva här skulle vara sanning. Utan att censurera. Varför skriva en förställd verision av sitt liv lixom.
Jag är bara så trött. Psykiskt alltså.
jag är trött på att någon visar mej en liten bit av lyckan, inte så mycket att jag blir tillfredställd, utan precis i så stor mängd att jag vill ha mer.  Att ha lyckan så nära och se det ryckas från mej, gång på gång.
Jag kan inte ta besvikelsen.

Så här mycket om någons inre vill ingen veta. Det är obehagligt jag vet. Men det hjälper mej att få det skrivet. Det gör det lättare att både klättra och le. Det gör det lättare att dölja att allt inte är helt okej. VIlket är bra för eran del det med. Trasiga människor är jobbiga att ha o göra med.