stina

Så, jag har funderat på en sak.

När jag var liten så umgicks jag mest med killar. Dels för att jag hade mest gemensamt med killar och dels för att killar verkade vara mindre komplicerade än tjejer. Jag passade bättre in i det gänget helt enkelt.

Annars tyckte väl alla tjejer att killar var dumma och äckliga och killarna tyckte att tjejerna var jättejobbiga och bara pratade om hästar. Och det äckligaste som fanns var kyssar.
Tanken på en annan människas tunga i ens egen mun kändes otroligt skabbig och man förstog inte överhuvudtaget varför vuxna gick med på det frivilligt.
I mitt fall hade jag nog hellre ätit grus och sköjlt ner det med kåda än kysst en kille. Helt seriöst.

Någonstans där på vägen så förändras det synsättet häpnadsväckande.

Nu undrar jag bara varför det är så. Vad är det som gör att vi går från att inte vilja ta på killar på det sättet, ens med tång, till att det är det enda vi vill göra.
Är det filmerna vi tittar på under vår uppväxt som förändrar allt. Eller är det någon instinkt som har med fortplantningen och rasens överlevnad att göra.

I ärlighetens namn så tror jag att alla romantiska filmer är ett påfund av killar som vill få kvinnor att tro att det finns hopp. Att det faktiskt finns sånna där genombra killar. Så att vi inte ger upp helt och hållet. För grejen är ju att killar behöver tjejer lika mycket som tvärt om. Det är bara det att dom oftast vägrar erkänna det.

Snart får dom dock hitta på något mycket bättre än lite smågulliga fimer för att få oss tjejer att vilja ha dom. För iallafall jag börjar tappa tron på killar totalt.