stina goes softie..again
Hjälp. Jag börjar bli ytters känslig och vek. För bara ett halvår sen var jag hård som sten. Nu är jag mjuk som en hamstermage. Jätteirriterande.
I förrgår tillexempel så tittade jag på Dansar med Vargar. Jag har velat se den igen länge, men min bror har gått omkring och påstått att den har börjat hacka så jag har inte vågat av rädsla för att min dvd ska trasa sönder den totalt. Den är ju lite halvond min dvd. Och filmen är ju urbra, trots att den är fyra timmar. Hur ofta lyckas man med sådant som filmskapare lixom. Ta borta med vinden som exempel. Den är så seg imellanåt att det är mycket mer spännande att typ sortera grus, och det är inget bra filmbetyg.
Men nu är jag lite väl långt från ämnet. Alltså. Det jag skulle komma till efter den där långa utläggningen var att jag grät. Genom i princip hela filmen. Fast med små uppehåll imellan, lagom långa så att det kunde produceras mer saltvatten som sen skvätte ner på min kinder.
Jag grät när indianerna gav Kevin Costner en bisonfäll ( Åh buhuhu, dom ger honom fin djurhud, vilken ohyggeligt vacker sak att göra. Snyft). Sen hade jag ett kort uppehåll. Sen grät jag när vargen ger honom en död fasan (Åh buhu, han ger honom död fågel, vilken ohyggeligt vacker sak att göra. Snyft snyft snyft!) . När filmen sen var slut så kände jag mig som ett vrak.
Slutsats: jag har blivit en mjukis. En softie. En cuddlebear. Hur blev det så här? När hände det? Hjälp.
För övrigt så säger dom skönaste repliken i Dansa med Vargar.
Indiankvinnan till sin indianman: "tänker hon prata engelska?"
Indianmannen: "jag vet inte, hon är besvärlig"
Indiankvinnan: "det är hon som gråter, det är kanske DU som är den besvärlige"
ägt.
