flashback
Nu har jag skrivit klart inlägget som jag började på i tisdags men som försvann. Jag fick alltså skriva det en gång till. Det gjorde mig hyfsat opepp så det tog ett tag att göra klart det. Närmare bestämt två dagar.
Halva idag har jag kutat runt efter dagisbarn, byggt snömammor (som snögubbar men av det kvinnliga könet, tydligen), åkt pulka och ätit fisk.
Sen helt slut körde jag hem i äckelblasksnön, som för övrigt ser ut som colaslush, och började städa mitt rum. Och som jag städade. Jag rensade ut översta hyllan i en garderob som jag inte har grävt i sedan jag var typ 12. Som oftast när jag rotar igenom påsar, lådar och dylikt som jag inte har rört på åratal så blir jag överexalterad. Jag hittade så många spännande grejor. Här följer några exempel. En treliterspåse med alla mina pogs, mina låg och mellanstadiebrev (mer om dom strax), min magnetiska miniatyrkatt vid namn maja gräddnos, ett par andra magnetiska gnagare med tillhörande gnagarbur, vattenflaska och matskål (jag älskar underdimensionerade prylar) och mitt spice girls-pennskin.
Hurra! Lillebrodern satt bredvid mig ungefär lika fachinerad som jag och flämtade hänfört när jag plockade fram plastdjur efter plastdjur (Ja han är 13, och ja, jag flämtade precis lika hänfört).
Sen hittade jag alla gamla sånna där "kompiskort" som man bytte med alla när man var liten. Snacka om att jag skrattade länge åt allas stora tänder och roliga kläder. Plus att min "mina vänner-bok" med låg i en låda. Den är ju hysterisk. När jag var sju var min största idol Stålmannen och mitt framtida yrkesval skullevara fjärilsforskare.
Jag måste bara dra ett snabbt exempel på några av mina brev:
"Hej stina. Du är snelast i världen. Jag vill leka med dej i hälgen. Kan jag få en fergpena av dej?"
(Jag gav tydligen bort fergpenor till höger och vänster)
"Hej Stina jag älskar däj så myket. Duär så söt.Du är så finn.Du är vakrast i jorden.
Du är vakrare en vakrast.Du är snelare en snelast. Om du viste att jag älskar dej såå myket.
Vill du bli ihop med mäj? svara på rutorna
[ ] ja
[ ] nej
[ ] kanske"
(Alltså, redan då undrade jag vad svaret kanske skulle innebära. Men jag svarade nej. Han hade ju så konstig frisyr.)
Jag skrattar fortfarande.
du är visst lika ytlig som jag stina.. :P
Ja tyvärr. Men i det fallet var det bara bra att jag är lite ytlig, han hade inte bara konstig frisyr, han var lite småmesig med. Och man kan ju inte vara ihop med småmesiga killar heller :P
Precis den där var jag med om (från hans håll alltså) fast med den OTROLIGT förnedrande skillnaden att hon först hade fyllt i "nej" och sen suddat ut, och skrivit till en egen "kanske"-ruta. Jag hade inte räknat med det alternativet, men vid sju års ålder fick man till slut (!) lära sig om livet :)
