stina

Jodå, det känns faktiskt bra. Förvånansvärt bra. Jag visste ju trots allt egentligen redan innan hur det var och skulle bli. Och jag vet ju hur jag känner själv. Jag vet ju vad som saknas.
Men på ett sätt är det ändå sorgligt lixsom. På ett ganska diffust  vis. För jag vet att jag kommer sakna lite. Jag är sån. Jag saknar. Och sakna gör lite ont, för det mesta. Men nu är det som fin saknad. Saknad som badar i solljus, lite luddigt förklarat. Och det känns faktiskt relativt skönt. Eller inte relativt föresten, ta bort det. Bara skönt.

Okej, jag kan ju erkänna att det gör lite ont. Men det gör ont på rätt sätt lixom. Jag känner mig själv så pass bra nu att jag vet att den lilla brännande känslan mitt i bröstet betyder att det här är helt rätt. Jag vet hur det skulle ha kännts om det hade varit fel.
Jag vet dessutom att brännandet kommer ha övergått till ett dovt litet surrande istället imorgon.

Som jag beskriver det så låter det som att jag har en humla som bor i mitt inre föresten haha. Fin tanke.

Hur som helst så är jag och min inre humla redo för nya grejer. Yiihaa!