stina

Det mullrar och dånar som fanken. Åskan är både lite skrämmande och tröstande på samma gång. Men jag är inte så rädd för den längre som jag var när jag var liten. Nu är den mest fin. Det skrämmer mig bara att jag inte kan kontrollera den. Allt som jag inte kan kontrollera skrämmer mig föresten.

Himlen brinner. Det är en sån där helvacker himel som troligen aldrig kommer komma tillbaka igen. Inte på samma sätt i vilket fall. Vissa saker kan man inte fånga med kamera. Inte göra rättvisa hur som helst. Ögonblick.
Det spelar ingen roll hur många pixlar man har i kameran eller hur duktig man än är på att fota. Känslan hänger inte med. Man skulle behöva komplettera vissa bilder med musik och dofter. Det skulle ändå inte räcka för att förmedla känslan föresten.

Bäst med åskan är nästan sommaregnet som man brukar få på köpet. Den forsar ner från himlen och blöter ner hela kroppen på bara några sekunder. Gud vad jag älskar regn tillsammans med sol. Det gör mig glad. Jag gick ut när det regnade som mest tidigare idag. Stog där mitt i allt det plaskblöta med utsträckta armar och snurrade runt. Fille kom ut på altanen, tittade konstigt på mig och frågade vad fan jag höll på med. Okej, jag är lite knäpp, jag vet. Det gör inget.