stina

Gah vad gärna jag skulle vilja vara en av dom där människorna som blir kära jättelätt. Det funkar inte alls så för mig, överhuvudtaget. Otroligt frustrerande.
Nu börjar släkten ge sig på mig för att jag är den enda som inte har pojkvän också. Mina kusiners flickvänner är med hela tiden, sen sitter hela resten av släkten och tittar på mig med förebrående blickar. Jag menar, egentligen spelar det ingen roll för mig om jag har kille eller inte, Jag trivs ganska bra med att kunna strula lite som jag vill, med vem jag vill osv. Men det är jobbigt när hela ens omgivning sitter o tittar sympatiskt på en. Ungefär som jag är inkapabel till att ha ett stadigt förhållande. Som om ingen står ut med mig så länge. Jag vet ju att det inte riktigt är så dom menar, släkten, men det känns som så. Som om jag är dålig. Som att det är synd om mig.

Inte för att jag har problem med att hitta bra killar som är intresserade av mig heller "peppar peppar". Men jag kan bara inte haffa första bästa bra kille för att han råkar gilla mig, när jag inte känner något tillbaka. Det känns så enormt fel.
Jag har lixom prövat den varianten ett par gånger. Att verkligen försöka gilla någon bara för att det faktiskt är en snygg, bra, trevlig kille. Men det går lixom inte. Plus att det känns som ett stort svek mot killen i fråga. Att man inte tycker om lika mycket tillbaka. Man är lixom tillsammans av fel anledning.
Gah jag blir tokig. Sluta titta sympatiskt på mig och låt mig leka på krogen ifred, snälla.