Ludovico Einaudi - Giorni Dispari
Ibland så känner jag mig precis som musiken jag lyssnar på. Eller är det kanske så att man undermedvetet väljer musik som passar humöret. Eller ja, passar är kanske fel ordval.
Musiken som spelas på repeat på winamp just nu är relativt dyster men genomvacker pianomusik. Den gör inte situationen mycket bättre eller lättare egentligen. Snarare tvärt om kanske. Fast det finns ett stråk av aningen hoppfulla toner i många av sångerna. Jag bara hoppas att mitt inre ska uppfatta dom och ta dom till sig.
Vad är egentligen idealmusiken när man känner sig tom och allderles förvirrad?
Glad uppeppad musik blir man bara irriterad på sånna här stunder. Håll käften, vad vet du egentligen typ. Sluta sjung om solsken och glädje, hos mig är det mulet. Mulet enda in i själen. Ungefär.
I nio fall av tio sätter jag på galet mörk och deppig musik när jag känner mig nere. Musik som får en att gå in i någon konstig form av dvalaliknande sorg. Inte så taktiskt egentligen faktiskt. Jag vet inte varför det fungerar så. Varför gör man sig nästan medvetet mer illa när man redan mår dåligt. Känner man att man egentligen inte förtjänar att vara glad och lycklig. Gör inte jag det.
Det är ungefär som när man har varit olyckligt kär. När man står och plågar sig själv till oigenkännlighet genom att nästan i transliknande tillstånd, observera den kille man vet att man vill och borde ha, kyssa läppar som inte är ens egna. Varför är det omöjligt att titta bort. Varför gör man sånt mot sig själv.
Aggressiv musik är också farligt att lyssna på när man är lite nere. Min sorg ligger skrämmande nära ilskan. Så nära att jag ibland har svårt för att veta vart det ena börjar och det andra slutar. Aggressiv musik eggar mig något fruktansvärt när jag är deppig. Den får mitt inre att börja bubbla och fräsa. Hela tiden farligt nära att koka över. Explodera.
Det bästa vore väl kanske att inte lyssna på musik överhuvudtaget just nu. Det är så många känslor i musik. Så många känslor som bara väntar på att få klamra sig fast vid första bästa lyssnare. Men jag vet inte vad jag ska göra annars.
Jag vet att jag borde fundera. Analysera. Men jag har gjort det nu hur länge som helst. Hela natten. Och jag gör mig själv bara mer och mer förvirrad. Jag orkar inte tänka mera. Hur tar man en paus från sina egna tankar?
Är det lika svårt för dig som det är för mig? Har du redan svaret? Förmodligen. Det var nog klart redan när jag åkte. Varför känns det både bra och dåligt, rätt och fel.
Musiken som spelas på repeat på winamp just nu är relativt dyster men genomvacker pianomusik. Den gör inte situationen mycket bättre eller lättare egentligen. Snarare tvärt om kanske. Fast det finns ett stråk av aningen hoppfulla toner i många av sångerna. Jag bara hoppas att mitt inre ska uppfatta dom och ta dom till sig.
Vad är egentligen idealmusiken när man känner sig tom och allderles förvirrad?
Glad uppeppad musik blir man bara irriterad på sånna här stunder. Håll käften, vad vet du egentligen typ. Sluta sjung om solsken och glädje, hos mig är det mulet. Mulet enda in i själen. Ungefär.
I nio fall av tio sätter jag på galet mörk och deppig musik när jag känner mig nere. Musik som får en att gå in i någon konstig form av dvalaliknande sorg. Inte så taktiskt egentligen faktiskt. Jag vet inte varför det fungerar så. Varför gör man sig nästan medvetet mer illa när man redan mår dåligt. Känner man att man egentligen inte förtjänar att vara glad och lycklig. Gör inte jag det.
Det är ungefär som när man har varit olyckligt kär. När man står och plågar sig själv till oigenkännlighet genom att nästan i transliknande tillstånd, observera den kille man vet att man vill och borde ha, kyssa läppar som inte är ens egna. Varför är det omöjligt att titta bort. Varför gör man sånt mot sig själv.
Aggressiv musik är också farligt att lyssna på när man är lite nere. Min sorg ligger skrämmande nära ilskan. Så nära att jag ibland har svårt för att veta vart det ena börjar och det andra slutar. Aggressiv musik eggar mig något fruktansvärt när jag är deppig. Den får mitt inre att börja bubbla och fräsa. Hela tiden farligt nära att koka över. Explodera.
Det bästa vore väl kanske att inte lyssna på musik överhuvudtaget just nu. Det är så många känslor i musik. Så många känslor som bara väntar på att få klamra sig fast vid första bästa lyssnare. Men jag vet inte vad jag ska göra annars.
Jag vet att jag borde fundera. Analysera. Men jag har gjort det nu hur länge som helst. Hela natten. Och jag gör mig själv bara mer och mer förvirrad. Jag orkar inte tänka mera. Hur tar man en paus från sina egna tankar?
Är det lika svårt för dig som det är för mig? Har du redan svaret? Förmodligen. Det var nog klart redan när jag åkte. Varför känns det både bra och dåligt, rätt och fel.
Kommentarer
Trackback
