stina

Enda sedan fredags så har allt jag velat varit att få stanna hemma på kvällen och bara slöa. Titta på film och äta godis. Kanske lyssna lite på musik. Men jag har varit tvungen att åka hit och dit istället och har inte haft tid att bara vara.
Sen kom äntligen söndagen som jag visste att jag skulle ha hela kvällen ledig på. Jag såg alltså fram emot min lediga, ensamma, sköna söndagskväll oerhört mycket.

Nu är kvällen här, och allt jag vill nu är att umgås. Vara någon annan stans eller att någon annan kommer hit. Sjukt typiskt. Vad är jag för en människa. Jag blir ju aldrig nöjd.
Jag har lixom fel ensamhetskänsla här nu. Inte sån där skön avslappnande ensamhet utan den som känns som att man har blivit övergiven och är helt ensam på jorden, fast man vet att det absolut inte är så. En sån känsla man kan känna ibland fast man är omgiven av massor människor, människor som älskar en.
Jag förstår mig inte på mig själv. Jag förstår mig inte på andra människor. Jag förstår ingenting just nu.
Känns fint.

Det känns lite småtungt att man brukar ha lösningen på alla problem men nu istället står och famlar i mörkret.

Tur att jag köpte med mig valnötsglass hem. Den lär gå åt.