pepp pepp
Kanske borde tillägga att jag lyckades hitta vägen igår. Var dock inte långt ifrån att börja frustrationsgråta en gång på vägen när jag trodde att jag hade åkt fel i tjugo minuter. Hade tvärpanik och var redan lite efter i tidsschemat och lyckades inte tyda min egna vägbeskrivning så jag körde lite på känsla. Sen när jag hade åkt på en slingrig väg jättejättelänge utan att känna igen mig det minsta så bröt jag ihop lite inombords, tills jag såg en skylt jag kände igen alltså. Då kunde jag andas igen haha. Jisses.
Det var det enda missödet. Resten av vägen innan och efter det gick hur bra som helst. Fast jag hade ju Jonas med mig i bilen dom första tre timmarna. Det var skönt, han är hygglig. Plus att han kan vägen och stog ut med mina hundraelva frågor. Bara det.
Nästa gång kör jag helt solo. Det känns lite småläskigt redan nu. En enda liten oplanerad sak på vägen och det mesta går åt skogen liksom. Men det är tack och lov inte förren näst nästa söndag eftersom jag är i Göteborg den här helgen. Metaltown. Jag är peppad till bristningsgränsen redan nu. Folk kommer störa ihjäl sig på mig på fredag för att jag är så jävla upppeppad. Jag är ju lite knäpp när jag är exalterad. Som ett litet barn. Äsch, dom får stå ut. Bättre att jag är som en speedad sexåring än att jag är bitter.
Det är förmodligen solokörning på jobbet idag med. Eftermiddagen har jag ju kört själv länge men inte turen innan. Det känns också lite småskrämmande Men öh, Hakuna Matata.
