nameless lifesaver
När jag sätter mig i favoritjobbarbilen så händer det ibland att den som kört den turen innan mig har glömt kvar sin cd.
Förra gången det hände ledde det till upptäckten av Mando Diao, som jag hade spytt galla över i flera år (sjunger inte bra live, ofantligt dryga osv osv). Pinsamt värre när jag alltså började lyssna på en helt okänd cd innehållande låtar med ett band jag aldrig hört förut, tyckte att många av låtarna var riktigt hyfsade, tryckte ut cdn och insåg att det var Mando. Extra triumf för Elin som har stått ut med mitt totala dissande av dom sedan vi gick i högstadiet. Där blev jag bra ägd. Av en cd.
Igår hände det för andra gången. Att någon hade glömt kvar sin musik alltså. Sjukt tacksamt faktiskt, utan ett uns av ironi. Det var kvällens lifesaver. Jag var urtrött på min sönderspelade blandcd, och minst lika trött på att höra om den fantastiska svampsoppan som Mixmegapolkocken hade lagat. Så upptäcker jag till min stora glädje att det sitter ett för mig okänt allbum i cdspelaren. Jag kände faktiskt igen dem på första låten. Oasis. Nytt album.
Tammefan. Den som kör turen innan mig har bra musiksmak.
Han* förtjänar en kram. Men alla uppskattar inte en kram. Så nu funderar jag på vad som skulle vara ett bra annat sätt att visa sin tacksamhet på. Jag ska nog fanken glömma kvar en cd själv. Med bra musik på. Typ Trapt, Shinedown eller Saliva. En blandning av allt kanske. Eller så vågar jag inte. Av rädsla för att det ska verka fånigt. Eller som att jag raggar. För så desperat är jag inte. Faktiskt.
Nu ska jag ta och skriva en sjukt sorglig liten historia om någon som blir kär i en snöboll. Det låter inte mycket för världen men det kommer bli bra, det känner jag på mig. It's all in my head. Sov gott sparvungar.
* Alltså, skicka inte FI på mig är ni snälla. Det är ingen könsdiskriminering här inte. Det råkar bara vara så att 97% av dom på jobbet är av manligt kön och därför antar jag att det är en sådan som är orsaken till min lycka**.
** Förövrigt är det ett väl förekommande faktum i mitt liv. Männen är alltid den stora orsaken till min lycka. Och olycka, för den delen. Asses.
Förra gången det hände ledde det till upptäckten av Mando Diao, som jag hade spytt galla över i flera år (sjunger inte bra live, ofantligt dryga osv osv). Pinsamt värre när jag alltså började lyssna på en helt okänd cd innehållande låtar med ett band jag aldrig hört förut, tyckte att många av låtarna var riktigt hyfsade, tryckte ut cdn och insåg att det var Mando. Extra triumf för Elin som har stått ut med mitt totala dissande av dom sedan vi gick i högstadiet. Där blev jag bra ägd. Av en cd.
Igår hände det för andra gången. Att någon hade glömt kvar sin musik alltså. Sjukt tacksamt faktiskt, utan ett uns av ironi. Det var kvällens lifesaver. Jag var urtrött på min sönderspelade blandcd, och minst lika trött på att höra om den fantastiska svampsoppan som Mixmegapolkocken hade lagat. Så upptäcker jag till min stora glädje att det sitter ett för mig okänt allbum i cdspelaren. Jag kände faktiskt igen dem på första låten. Oasis. Nytt album.
Tammefan. Den som kör turen innan mig har bra musiksmak.
Han* förtjänar en kram. Men alla uppskattar inte en kram. Så nu funderar jag på vad som skulle vara ett bra annat sätt att visa sin tacksamhet på. Jag ska nog fanken glömma kvar en cd själv. Med bra musik på. Typ Trapt, Shinedown eller Saliva. En blandning av allt kanske. Eller så vågar jag inte. Av rädsla för att det ska verka fånigt. Eller som att jag raggar. För så desperat är jag inte. Faktiskt.
Nu ska jag ta och skriva en sjukt sorglig liten historia om någon som blir kär i en snöboll. Det låter inte mycket för världen men det kommer bli bra, det känner jag på mig. It's all in my head. Sov gott sparvungar.
* Alltså, skicka inte FI på mig är ni snälla. Det är ingen könsdiskriminering här inte. Det råkar bara vara så att 97% av dom på jobbet är av manligt kön och därför antar jag att det är en sådan som är orsaken till min lycka**.
** Förövrigt är det ett väl förekommande faktum i mitt liv. Männen är alltid den stora orsaken till min lycka. Och olycka, för den delen. Asses.
Kommentarer
Postat av: elin
oj. jag vet inte vad jag ska säga, men glatt överraskad. dom är ju inte lika bra längre men detta erkännende känns wunderbart!
Trackback
