like living with no air..
Jag känner mig som väldens tant. Det känns ibland som att det mesta jag skriver om här handlar om diverse sjukdomar. Alltså, jag måste bara nämna att jag egentligen inte är sjukt speciellt ofta. Mitt imunförsvar brukar klara det mesta. Nu har det dock mött sin överman. Det så kallade dagisbarnet.
Dom kommer springande till mig med sina små snoriga näsor och vill att jag ska ge dom lite kärlek. Nemas säger jag och lyfter upp dom små liven. Intet ont anandes att medan jag sitter där och gosar lite med ungen i knät, så vandrar det miljontals små baciller in i min kropp. Små onda virusbaciller som har ihjäl mina stackars försvarsbaciller.
Sen nästan utan att man fattar det innan det är försent har kroppstemperaturen höjts från 36 till 37 och jag kan inte andas på något som helst sätt.
Det är i sånna här lägen man är glad att man är astmatisk. Eller inte. Lätt att sova när det känns som att någon håller på att kväva en med en jättemashmallow.
Imorgon ska jag jobba. Jag behöver någon som andas åt mig. Seriöst.
