stina

Har just tittat klart på Leon. Det är nog tredje gången jag ser den nu. Det är en sån där film som man inte får titta på för ofta. Lite som när man inte vill tvätta sina favoritjeans av rädsla för att dom ska tappa sin färg. 
Leon är en totalt underskattad film förövrigt. Jag tycker att den är magnefik. Den är hemsk, sorglig och helt underbar.
En oerhört genomtänkt filmidé. Det finns inget liknande. Inte vad jag har sett i alla fall.

Jag struntar totalt i alla kritikers utlåtanden om att relationen mellan den 12-åriga Mathilda och den 45-årige Leon är opassande. Att det skulle vara en kärleksrelation.
Visst, dom har helt rätt i ordet, men betydelsen är enligt mig något helt annat än den relation de menar. Visst är det en kärleksrelation, men inte som älskare utan som ett par lite udda vänner. Eller kanske som far och dotter.
Jag tycker nästan att man är lite oprofessionell som kritiker om man inte går djupare än så.  Men jag kan ha fel.  Jag är ju bara människa och det här är ju bara mina åsikter.

Hälften av filmen görs dock av att Leon(Reno) och Mathilda(Portman) spelar så fantastiskt bra. Och det faktum att Leon är en yrkesmördare som bälgar i sig mjölk och tar hand om sin bästa vän som är en planta (bokstavligt talat).
Just den plantan är något som facinerar mig föresten. Eller det faktum att det är den som visar en del av filmens känslor när inte orden riktigt räcker till. Typiskt bra av han som gjort filmen.

Fint att det här inlägget blev som en filmrecension. Det var inte helt meningen när jag började skriva på det kan jag lova.
Nu ska jag käka och sen ska jag försöka hitta någon mer vettig film att titta på. A Love Song for Bobby Long kanske. Den är med ruskigt bra. På sitt sätt.