Ey gotcha new honey!
Alltså seriöst. Mobilen. Jag må vara prylgalen, men den är ju bannemig underbar. Den kan typ allt.
Känns sjukt illa att jag kan bli så till mig för matriella ting, men hey, det är en materiell värld vi lever i.
Bäst är att jag äntligen kan ha en oavkortad riktig låt som ringsignal. Ni ser, jag är inte alltid så svår att tillfredställa.
Jag vet att just den funktionen inte är så himla ny, men alltså, på min förra mobil så stog det att det skulle vara möjligt men så accepterade inte mobilen en enda låt jag lade in. Typiskt dåligt.
Hur som helst. Varje gång det ringer nu blir jag lite extra glad för att det är "It's not the fall that hurts" med Ceasars. (Tack Ivan).
Sjukt stylish är mobilen med (stylish är oerhört kul att säga, känns fint i munnen). Svart och krom och stilren och touchscreen. Hallelujah! Och den omvandlar min handstil på touchscreenen, när man skriver meddelanden, till mobilbokstäver i smset. Galet coolt.
Snart börjar jag konversera med den som en vanlig mänsklig varelse känner jag. Något jag förövrigt, skrämmande nog, har en tendens att göra med tingestar jag älskar. Typ min moppe (när jag hade den kvar i min ägo), min förra mobil eller min lilla röda nissan för den delen. Speciellt min kära moppe har jag pratat mycket till i mina dar.
Typ: kom igen så lilla gubben, jag vet att det är kallt och regnigt ute och att du blir sur och vägrar starta när det är så här pissigt. Men snääälla starta bara den här gången för jag måste hem och jag är jättekissnödig och du ska få stå i garaget där det är varmt o skönt och bara vila tills nästa gång vi ska köra. Snälla staaarta?
Ungefär. Och ja, det är skrämmande, och allderles sant. Tyvärr.
Nu ska jag slita mig från mobilen ett ögonblick och städa upp på mitt golv. Hade jag varit en igenkott hade högen av kläder i mitten varit en perfekt plats att tillbringa vintern på. Ett fint litet ide, klart för inflyttning.
Känns sjukt illa att jag kan bli så till mig för matriella ting, men hey, det är en materiell värld vi lever i.
Bäst är att jag äntligen kan ha en oavkortad riktig låt som ringsignal. Ni ser, jag är inte alltid så svår att tillfredställa.
Jag vet att just den funktionen inte är så himla ny, men alltså, på min förra mobil så stog det att det skulle vara möjligt men så accepterade inte mobilen en enda låt jag lade in. Typiskt dåligt.
Hur som helst. Varje gång det ringer nu blir jag lite extra glad för att det är "It's not the fall that hurts" med Ceasars. (Tack Ivan).
Sjukt stylish är mobilen med (stylish är oerhört kul att säga, känns fint i munnen). Svart och krom och stilren och touchscreen. Hallelujah! Och den omvandlar min handstil på touchscreenen, när man skriver meddelanden, till mobilbokstäver i smset. Galet coolt.
Snart börjar jag konversera med den som en vanlig mänsklig varelse känner jag. Något jag förövrigt, skrämmande nog, har en tendens att göra med tingestar jag älskar. Typ min moppe (när jag hade den kvar i min ägo), min förra mobil eller min lilla röda nissan för den delen. Speciellt min kära moppe har jag pratat mycket till i mina dar.
Typ: kom igen så lilla gubben, jag vet att det är kallt och regnigt ute och att du blir sur och vägrar starta när det är så här pissigt. Men snääälla starta bara den här gången för jag måste hem och jag är jättekissnödig och du ska få stå i garaget där det är varmt o skönt och bara vila tills nästa gång vi ska köra. Snälla staaarta?
Ungefär. Och ja, det är skrämmande, och allderles sant. Tyvärr.
Nu ska jag slita mig från mobilen ett ögonblick och städa upp på mitt golv. Hade jag varit en igenkott hade högen av kläder i mitten varit en perfekt plats att tillbringa vintern på. Ett fint litet ide, klart för inflyttning.
Kommentarer
Trackback
