stina

Jag sitter just nu i sån där lagom apati, ni vet när man stirrar sådär tomt ut i ingenstans och hjärnan tycks vara fylld med ludd, och väntar på att det ska bli dags att ta på sig jobbaruniformen.  
Ack den snygga unisexuniformen. Älskar byxorna som sitter liksom så där lagom obekvämt under armhålorna och har mer fickor än vad man kan hantera. Men jag ska inte klaga, tröjan är tokmysig och allt är marinblått och inte typ senapsgult. Det kan man ju vara tacksam för.

Egentligen så hade jag ställt in mig på att inte jobba idag. Jag hade tänkt gå till frissan som planerat, sen åka hem och umgås lite med mammas gäster, och sen skulle jag ha suttit och spelat gamecube hela kvällen för det var jag sjukt sugen på. Men nu ska jag alltså jobba. Inte för att det är dåligt, alltså jobbet är ju bra och jag får ju lön, det är bara det att det är jobbigt att flytta om hela dagens inställning åt ett helt annat håll lixom.

Det är ungefär samma känsla som när man ligger nerbäddad under duntäcket och är i det där "strax-innan-sömn-läget" ,när man kommer på att man måste gå upp och stänga av teven som står på. Sen måste man liksom samla alla kraftreserver för att orka resa sig upp och tassa över det svinkalla golvet. Och när teven är avstängd måste man knalla tillbaka igen, och sen har man jättejättekalla fötter som kyler ner all luft under täcket och så måste man göra om hela den där "värma-upp-sängen-processen" igen. Apjobbigt, fast nödvändigt liksom.