gudars vad mörkt det är
Och där åkte resten av familjen till tyskland. Hejdå. Det var kul att ha huset för sig själv i ungefär tre timmar, sen gick det utför. Det är inte så jävla kul på natten. Faktiskt. Speciellt om man är vaken själv. Det känns som att hela världen har dött och att jag är ensam överlevande. Inte ens Spike, familjens ödla är ju vaken. Det är ju helt värdelöst.
Bäst är att när jag äntligen har huset för mig själv så är det inte en enda liten människa som har tid att komma hit. Alla jobbar. Eller är borta. Fan i helvetes jävla pissfan. Höjdpunkten imorgon är när jag åker in till stan för att byta in travet som jag lovade mamma. Hurra.
Varför har inte alla pluggarmänniskor som man aldrig träffar annars lov den här veckan för. Vecka 44 vad är det för påfund. Jag vill ha sällskap. Nu.
Alltså, jag vet verkligen inte hur jag är skapad. Jag älskar lixom att vara för mig själv annars. När familjen är hemma. Men så fort dom åker bort allihopa mer än över en natt så blir jag så sjukt kelsjuk. Alltså, nu låter jag som världens mesigaste tjej som inte klarar att vara ensam i 5 sekunder och som inte kan ta vara på sig själv. Så är inte fallet. Det kan jag verkligen. Jag behöver bara folk omkring mig just nu. Annars känner jag mig så ensam. Än en gång, fel ensam. Inte en oh-vad-skönt-att-spendera-tid-med-sig-själv-känsla, utan mer jag-står-i-ett-stooort-tomt-rum-och-skriker-men-ingen-hör-mig känsla. Typiskt dåligt.
Nej jag är inte bitter. Okej då, lite kanske. Och frustrerad. Och förvirrad.
Jag skriker inombords. Det river och kliar på insidan av bröstkorgen. Och det har inget att göra med det tomma huset. Eller jo, lite kanske. Men inte mest. Hade jag varit lite mer galen så hade jag kutat rakt ut i skogen nu. Bara sprungit och sprungit över blöta löv och hala rötter. Kutat och kutat tills jag hade fallit ihop i en svettig hög på marken. Sen hade jag legat där på den kalla jorden och låtsats att jag var ett litet blött löv själv. Sen hade jag förmodligen frusit ihjäl.
Det kanske är tur att jag inte är mer galen. Det går ju inte för sig att låtsas att man är blöta löv hela nätterna heller.
Men hur tar man sig samman och är glad när man bara vill springa, skrika, kasta något eller bara sjunka ner i en djup mörk damm och stanna där. Under ytan, nära botten.
Jag förstår inte. Jag vill ju bara vara glad. Jag vill ju bara vara Stina.
