stina

What strange creature men are, what do they want from us?

Jag tittade klart på den nyproducerade miniserien från BBC, Förnuft & Känsla, häromdagen. Tidigare har jag läst boken och sett filmen så jag visste hur historien går, men jag är lite av ett Jane Austen-fan så jag fixade serien i alla fall. Plus att han som spelar  Amanda Seyfried's pojkvän i Mamma Mia är med en hel del. Bara det. Höhö.

Hur som helst, jag fascineras ganska mycket av ms Austen. Jag tycker att det är grymt att hon, under en tid då kvinnor hade mycket lite att säga till om, lyckades göra mycket av sin röst hörd. Eller visa att alla kvinnor inte nöjde sig med ett liv som prydnad i någons vardagsrum.
Folk överlag som går emot strömmen i svårare tider ser jag upp till. Och hon är så fruktansvärt duktig med. Hon lyckas få ett sömnigt liv på en liten gård på landet bli sjukt intressant, genom att bara berätta om vanliga vardagshändelser. En duktig författarinna helt enkelt.
Och vi får ju för all del inte glömma att hon skapade alla mäns fiende nummer ett. Mr Darcy. Mannen som får alla andra män, i kvinnors ögon, att verka sådär lagom otillräckliga. Som får oss att kräva lite mer. 

Vanligaste kommetarer från det motsatta könet brukar, i en diskution om Darcy, vara att han ju trots allt är en bokkaraktär och det är lätt att göra idealmän utan fel och brister i fantasin. Men det man inte förstår om man inte har läst boken, är att Mr Darcy faktiskt HAR mycket fel och brister. Oerhört många. Men han är liksom underbar i alla fall. Svårt att sätta fingret på varför men det är väl ett till av kvinnans många mysterier.    

Men för att gå till citatet högst upp här, så är det en mening sagt att Marianne i Förnuft & Känsla. Jag skulle med det bara påpeka att det på något sätt känns både tryggt, och oerhört skrämmande, att man kände likadant i början av 1800-talet som man gör idag. Förändras vi verkligen så lite på 200 år.