stina

För det första så är jag dunderförkyld. Två dagar med jobb på dagis är tydligen döden för imunförsvaret, men det hade jag väl kunnat lista ut, jag har ju typ vadat i snor. Fast barnen är jättegóa, verkligen. Jag funderade på att kidnappa Lucas och Melker. Dom är helt underbara. Hur kan man vara knappt ett år gammal och ha så mycket personlighet.
Plus att det är ungefär världens mest tacksamma jobb egentligen, att jobba med små barn. Dom blir så glada när man bryr sig. Leker med dom. Och man får alltid något tillbaka. Och man känner sig hyperbehövd och älskad. Som att man faktiskt gör någon nytta. Det var jättebra för mig. Att jobba där. Jag blev som en helt ny människa. Mer hel och mindre trasig. Mindre trasig än vad jag har varit på ett bra tag nu faktiskt.

För det andra förstår jag inte varför en massa upptagna killar dras till mig hela tiden. Varför attraherar jag inga singelkillar för. Det är ju helt sjukt. Hjälp.

För det tredje har jag kommit på att gjorde ett stoort misstag. Att jag inte försökte tillräckligt. Att jag inte förstog förren det var borta. Så himla typiskt mig. Nu är det försent. Så försent det bara kan bli troligen. Jaja  det är bara att ge sig in i the game igen, när jag orkar.

För det fjärde så började oljelampan lysa i jobbarbilen idag. Hur läskigt som helst men tanke på att jag verkligen inte hade tid att bli stående någonstans. Men nu har jag lärt mig att kolla oljan. Hur bra som helst. Mekarkvinnan det är jag.

För det femte så är det bara nio dagar kvar tills jag och Lollo beger oss till Kefalonia. Det är både underbart och skrämmande. Mest skrämmande för att det är så mycket kvar att göra på så lite tid. Huga.