stina

Okej. Så nu till varför jag är fylld till bristningsgränsen med oerhörd ilska, avsky och kampvilja.

Jag såg dokumentärfilmen Sharkwater.

För det första så brukar inte dokumentärer vara mitt förstahandsval när jag hyr film. Om jag ska se filmen ensam så brukar jag välja något som går att se samtidigt som man ritar. Filmen ska alltså vara ganska ytlig, man ska behöva tänka så lite som möjligt och så ska man kunna titta ner på ett papper med jämna mellanrum utan att man missar för mycket handling i filmen.
Men nu stog hajfilmen i hyllan, och eftersom jag sedan typ lågstadiet har varit lite av ett hajfreak* så tänkte jag varför inte.
Sen när jag väl kom hem och skulle se den var jag inte så himla pepp. Var inte på humör riktigt, men kände att jag ju inte kunde hyra en film och sen inte titta på den för att jag inte kände för det. Så här i finanskristider. Det kändes lite oansvarigt och slösaktigt. Så jag stoppade in den i dvdn och satte mig tillrätta på golvet med sängen som ryggstöd.

Det tog kanske tre minuter och sen var jag helt fast. Gripen. Ytligare fem eller tio minuter och tårar brände i ögonen. Sen började jag smågråta och grät tills filmen var slut och eftertexterna började rulla.
Filmen var vidrig på så många sätt att jag inte vet vart jag ska börja.

Vidrig på det sätt att den verkligen visar vad vi människor gör mot våran omgivning. Medvetet och avsiktligt. Att vi inte bryr oss. Att vi har självutnämnt oss till någon slags gudavarelser som har rätten att bestämma vilka varelser som ska leva tillsammans med oss på jorden. Den jord som vi för övrigt har tillbringat betydligt mindre tid på jämfört med dom arter vi just nu håller på att utrota.

400 miljoner år. Miljoner. Så många år har hajarna befunnit sig på jorden. I stort sätt oförändrade. Och nu håller dom på att dö ut. Totalt.
På 30 år har hajbeståndet sjunkit med 90%. 90 freakin procent. Det är ju absurt.

Varje dag slänger fiskare ut fem mil långa linor mer krokar på. Drar dom genom haven. Genom naturreservat. Släpar upp miljontals hajar ur vattnet. Skär av deras fenor och kastar dom tillbaka för att förblöda.

Men det är ingen som  vill rädda hajen. Alla vill rädda tigrar, pandor och valar. För hela världen lever under missuppfattningen att hajen är farlig, en mördarmaskin. Människoätare. En död haj är en bra haj.

Det dör mer människor per år av drickaautomater än vad det gör av hajattacker. På så sätt är till och med elefanten farligare. För att inte tala om människan själv.

När en haj biter en människa är det av misstag. Hajar vill inte äta människor. Hade dom velat det så hade dom gjort det.
Ingen haj sväljer en människa hel. Biter dom är det ytliga sår. Ett testande prövande bett för att se vad vi är. Hajen är ett intelligent djur. Så intelligent att det till och med går att tränas. Inte helt olikt delfinen.

Grejen är inte bara den att vi utrotar hajen. Det vi inte förstår är att genom att utrota hajarna så utrotar vi oss själva.
70% av syret kommer från havet. Producerat av bland annat plankton. Hajen äter andra fiskar, som i sin tur äter plankton. Om man tar bort hajarna ur näringskedjan så ökar ju antalet fiskar som käkar plankton, och det blir mindre syre. Inte helt smart.

Inte helt okej att ruckla på hela näringskedjan i haven och hela vår existens för att människor i asien ska kunna servera hajfenssoppa vid fina middagar.

Ja. Jag är uppeldad som in i tusan. Jag är frustrerad arg och manisk. Engagerad. Jag vill göra något för att bidra, men vet inte riktigt. Ska fundera lite på den.

Till er andra skulle jag vilja rekomendera Sharkwater. Se den. Det är ingen order eller befallning. Snarare en innerlig önskan.
Jag begär eller förväntar mig inte att ni ska eller kommer reagera som jag. Men om ni har tid någon dag, ge den en chans. Det är den värd. Om inte annat så är den sjukt spännande. Faktiskt.

* När andra små barn tyckte om hästar och kaniner så tyckte jag om hajar. När andra små barn hade marsvin i bur så hade jag en liten kräfta i en vattenfylld skål. Jag är lite konstig, jag vet.