Dustfinger
Det är helt seriöst* ohälsosamt för mig att fortsätta med två av mina favoritsysselsättningar. Titta på film och läsa böcker. För jag tycker det är så ofantligt jobbigt att komma tillbaka till verkligheten igen sen.
Som när jag första gången läste Harry Potter, och till min stora besvikelse kom på att jag redan hade fyllt tolv och därmed inte kunde komma in på Hogwarts. Det gjorde mig ett tag mycket ledsen och besviken, för jag ville så grymt gärna lära mig att använda magi. Det fanns liksom inte heller i min värld att jag skulle sakna magiska förmågor och vara en vanlig enkel mugglare heller, för i ens egen hjärna är man ju alltid hjälten. Och jag ville så himla gärna vara en del av hela den där magiska världen liksom.
Den gången var jag som sagt runt tolv. Men så himla mycket har faktiskt inte ändrat sedan dess. Jag är förmodligen ett par potioner mindre naiv, men jag känner fortfarande ett styng av besvikelse varje gång jag vaknar upp ur drömvärlden i en bok, eller har tittat klart på en bra film, och upptäcker att jag fortfarande är kvar i den vanliga tråkiga världen. Jag vänjer mig liksom aldrig vid den känslan.
Anledningen till att jag drar upp det här nu är att jag idag snöade in mig lite i Inkheart-världen.
Snöar in mig på grejer gör jag väldigt lätt förövrigt. I från allt mellan partikelfysik och hajar till pastelliga saker och Twilight. Men det kanske ni har märkt. Haha. Hur som helst. Nu vet ni. Är jag lite luddig och distansierad eller pratar väldigt mycket och ingående om något specifikt, så är jag förmodligen insnöad på något och troligen fortfarande fast i min egen lilla drömvärld. Då behöver ni inte vara rädd för mig. Jag är inte falig, bara lite galen och eskapistisk. **
* Sheisse, nu har jag tittat för mycket på greys anatomy igen och överanvänder ordet seriöst eller seriosly.
** Nej det är förmodligen inte ett uttryck som finns. Jag myntade det istånna fall nu. Känn er välkomna att använda det. Det är ett fritt land.
Som när jag första gången läste Harry Potter, och till min stora besvikelse kom på att jag redan hade fyllt tolv och därmed inte kunde komma in på Hogwarts. Det gjorde mig ett tag mycket ledsen och besviken, för jag ville så grymt gärna lära mig att använda magi. Det fanns liksom inte heller i min värld att jag skulle sakna magiska förmågor och vara en vanlig enkel mugglare heller, för i ens egen hjärna är man ju alltid hjälten. Och jag ville så himla gärna vara en del av hela den där magiska världen liksom.
Den gången var jag som sagt runt tolv. Men så himla mycket har faktiskt inte ändrat sedan dess. Jag är förmodligen ett par potioner mindre naiv, men jag känner fortfarande ett styng av besvikelse varje gång jag vaknar upp ur drömvärlden i en bok, eller har tittat klart på en bra film, och upptäcker att jag fortfarande är kvar i den vanliga tråkiga världen. Jag vänjer mig liksom aldrig vid den känslan.
Anledningen till att jag drar upp det här nu är att jag idag snöade in mig lite i Inkheart-världen.
Snöar in mig på grejer gör jag väldigt lätt förövrigt. I från allt mellan partikelfysik och hajar till pastelliga saker och Twilight. Men det kanske ni har märkt. Haha. Hur som helst. Nu vet ni. Är jag lite luddig och distansierad eller pratar väldigt mycket och ingående om något specifikt, så är jag förmodligen insnöad på något och troligen fortfarande fast i min egen lilla drömvärld. Då behöver ni inte vara rädd för mig. Jag är inte falig, bara lite galen och eskapistisk. **
* Sheisse, nu har jag tittat för mycket på greys anatomy igen och överanvänder ordet seriöst eller seriosly.
** Nej det är förmodligen inte ett uttryck som finns. Jag myntade det istånna fall nu. Känn er välkomna att använda det. Det är ett fritt land.
Kommentarer
Trackback
