Damaged goods
Jag skämtar inte när jag säger att jag har börjat på fem inlägg, skrivit klart dom och inte publicerat dom sedan jag kom hem. Det är svårt att komma tillbaka. Det blir inget bra. Jag vill vara personlig men vet inte vilka som läser.
Missförstå mig inte. Jag vill dela med mig. Mest för min egen skull för att det är förjävla skönt att skriva av sig, och dels för att jag får någon slags kick av att det faktiskt finns folk som läser vad jag har att skriva och kanske reagerar på det.
Men någonstans är jag också rädd att det jag skriver här någongång ska vändas mot mig. Att det någongång ska användas i fel samanhang och skada mig. Just nu behöver jag verkligen inte skadas mer. Att försöka vara uppåt och faktiskt fungera som en vanlig människa är en tillräcklig utmaning just nu.
Majoriteten dagar går det jättebra. Speciellt nu när det börjar bli sommar och min kropp får tillräckligt med ljus. När allt är grönt. När man tittar ut genom fönstret och ser en massa små ulliga lamm hoppa omkring. När varma solstrålar lyckas leta sig in genom fönstren. När fåglar kvittrar och blommor har kämpat sig fram genom jorden. Då är det mycket lättare att vara glad. Att inte tänka. Att inte känna sånt man helst inte vill känna.
Men andra dagar, som idag, när moln täcker hela himlen och människor pratar urnsättning. Då är det förjävla mycket svårare.
Jag vill vara ensam men behöver folk omkring mig. Två behov som är omöjliga att kombinera.
På teven går en film om en gigantisk krokodil som äter människor. Ur mina högtalare strömmar Queen. Det är mörkt ute. Kolsvart. Jag är rädd för mörker, men inte nu. Nu känns det mest som att vara invirad i en jättestor filt. Tryggt och tröstande.
Det känns bannemig som att någon har installerat om mig när jag sov. Som att jag vaknade upp imorse och var programerad till att endast känna saknad. Den liksom fyller mig till bredden och tränger undan allt annat. Attackerar från alla håll. Jag saknar så mycket. Så många.
Jag har hört att man aldrig slutar att sakna. Att man bara lär sig att leva med det. Det är varken ett speciellt tröstande eller tillfredställande påstående.
Och jag vet ju att det kommer kännas bättre. Förmodligen redan imorgon. Men just nu är det såinihelvete andnödsaktigt jättetungt. Så terapibloggen får ta smällen. Och ni. Förlåt.
Missförstå mig inte. Jag vill dela med mig. Mest för min egen skull för att det är förjävla skönt att skriva av sig, och dels för att jag får någon slags kick av att det faktiskt finns folk som läser vad jag har att skriva och kanske reagerar på det.
Men någonstans är jag också rädd att det jag skriver här någongång ska vändas mot mig. Att det någongång ska användas i fel samanhang och skada mig. Just nu behöver jag verkligen inte skadas mer. Att försöka vara uppåt och faktiskt fungera som en vanlig människa är en tillräcklig utmaning just nu.
Majoriteten dagar går det jättebra. Speciellt nu när det börjar bli sommar och min kropp får tillräckligt med ljus. När allt är grönt. När man tittar ut genom fönstret och ser en massa små ulliga lamm hoppa omkring. När varma solstrålar lyckas leta sig in genom fönstren. När fåglar kvittrar och blommor har kämpat sig fram genom jorden. Då är det mycket lättare att vara glad. Att inte tänka. Att inte känna sånt man helst inte vill känna.
Men andra dagar, som idag, när moln täcker hela himlen och människor pratar urnsättning. Då är det förjävla mycket svårare.
Jag vill vara ensam men behöver folk omkring mig. Två behov som är omöjliga att kombinera.
På teven går en film om en gigantisk krokodil som äter människor. Ur mina högtalare strömmar Queen. Det är mörkt ute. Kolsvart. Jag är rädd för mörker, men inte nu. Nu känns det mest som att vara invirad i en jättestor filt. Tryggt och tröstande.
Det känns bannemig som att någon har installerat om mig när jag sov. Som att jag vaknade upp imorse och var programerad till att endast känna saknad. Den liksom fyller mig till bredden och tränger undan allt annat. Attackerar från alla håll. Jag saknar så mycket. Så många.
Jag har hört att man aldrig slutar att sakna. Att man bara lär sig att leva med det. Det är varken ett speciellt tröstande eller tillfredställande påstående.
Och jag vet ju att det kommer kännas bättre. Förmodligen redan imorgon. Men just nu är det såinihelvete andnödsaktigt jättetungt. Så terapibloggen får ta smällen. Och ni. Förlåt.
Kommentarer
Trackback
