I join the masses
När jag köpte dom två första twilightböckerna så var det av ren nyfikenhet. Jag ville helt enkelt veta om böckerna var ungefär lika bra som filmen var. Efter 300 av 450 sidor i första boken så kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken, snarare tvärtom. Det känns, som så många andra gånger när böcker gjorts till film, ärligare och djupare i boken. Mognare. Och det är ju inte helt konstigt om man tänker efter. Filmer blir ju ordentligt komprimerade, och sånt som verkar onödigt men som egentligen gör historien till vad den är, skalas bort.
Det smärtar mig också att jag faktiskt tycker så bra om den som jag gör. Jag är liksom, fånigt nog, inte helt okej med att på något sätt tillhöra den stora fnittriga och hänförda skara fjortistjejer som annars är bokens och filmens större fanclub. Jag tycker i många fall om att göra ganska tvärtimot vad den större fnittrande massan gör. Men i det här fallet får jag tillåta mig ett undantag. I det här fallet är det okej att tycka att en glittrande vampyr är bland den finaste manskaraktär bokvärlden någonsin skapat. Trots att det tar emot. Jag har en tjuvlyssnat här som sammanfattar det hela ganska bra: Hennes mål var att bli hans mål
Och det är okej, fast det ibland känns som den här klockrena kommentaren av Zelest
"Seriöst.. vampyrer som glittrar i solen... det är lite som zombies som kräks regnbågar... eller spöken som bajsar godis."
Ett till problem är att jag hade tänkt att spara på dom här böckerna så att jag hade något att läsa i tyskland nästa vecka. Men eftersom jag har så pissig självdiciplin så kommer dom vara slut i typ övermorgon. Suck.
