stina

Alltså. Egentligen tycker jag att det känns lite taskigt att deppa ner folk som läser min blogg. Egentligen vill jag helst göra folk glada. Eller kanske intresserade. Eller kanske lite fundersamma iallafall.
Men eftersom det här är min, bara min, och ingen annans blogg. Mitt land där jag är diktator. Det forum där jag får bestämma helt själv. Där det jag, och bara jag, som väljer vad som skrivs. Så tycker jag att det är okej att jag ibland även skriver om sånt som inte är så himla roligt. För att det är det jag tänker eller känner när jag skriver. Det gör det iallafall ärligt. Jag säger inte att folk som inte skriver så utlämnade är oärliga. Jag säger bara att det här är jag och så här väljer jag att skriva.
Och det var alltså inledningen till vad som komma skall. Nämligen detta.

Idag var begravningen. Ja för mormor alltså. Smart som jag var så glömde jag papper, näsduk eller liknande. Och jag vågade verkligen inte peta på mamma som satt raden framför mig så att hon kunde ge mig en. O andra sidan hade det förmodligen inte hjälpt. Jag hade snarare behövt en hink. Eller ett akvarium. Så kunde jag ha gråtit ner där och så kunde jag haft en liten saltvattenfisk där sen. Som kunde simma runt. Det hade varit fint. Jaja. 
Ceremonin eller hur man nu säger, var fin men extremt sorlig. Som väntat. Sjunga psalmerna var omöjligt. Jag hade ju fullt upp med att gräva in naglarna i handflatorna för att inte gråta ut totalt. Stillsammt gråt är ju okej. Men det är ju inte så himla bra om man hulkar galet och så. Det ekar ju sådant i kyrkor med. 

Det som kommer på andraplats på svårighetsskalan på begravningar, näst efter det faktum att en älskad person är borta för alltid, är att se alla gråta. Folk som man aldrig sett gråta annars. Eller kanske inte ens sett ledsna.  
Och så är det jobbigt när alla ska komma fram efteråt och kramas. Alltså, inte för att det är jobbigt med kramar, eller att det är jobbigt att folk beklagar sorgen. Det är ju fint och så. Men man blir så ledsen. Och så är det synd att det finns släktingar man aldrig sett förut som man träffar första gånger på en begravning.  Hej hej. Jag är din mormors syster. Jahaja jasså det är du, hur i hela fridens namn kommer det sig att vi inte träffats förut. Vi är ju ändå släkt. Och så himla stor släkt har vi inte. Ska man inte ta vara på den släkt man har.

Min morfar är förmodligen den starkaste person jag känner. Mentalt och så allså. Och gud vad jag älskar honom. Jag hoppas att han vet om det. Att han vet att det inte bara är mormor jag bryr mig om. Att jag tycker om att höra honom prata. Om bin till exempel. Han vet så ofantligt mycket om bin. Och hur man sköter om dom. Det är fantastiskt hur man kan ta hand om så komplexa samhällen som just bisamhällen. Dom är så otroligt kompicerade. Att bin gör som dom gör. Visste du till exempel att bin aldrig anfaller sånt som är mindre än som själva? Det är därför som hela bisamhällen ibland dör av parasiter. För bin dödar dom inte. För dom är mindre än dom. Och så sitter parasiterna där, helt ohotade, och lever på dom. Det är så fint och så sorgligt samtidigt.
 
Han vet massa mer saker alltså. Min morfar.