stina

Det känns som att jag har åkt fram och tillbaka upprepade gånger på ett grovkorningt sandpapper. Inte så konstigt egentligen med tanke på att det är nästan precis det jag har gjort hela dagen.

Jag undrar, varför envisas alla äventyrsbad med att ha sånt golv. Okej att det är bra att man halkar omkring som en tvålad dåre. Men det vore också fint om man hade åtminstone lite hud kvar på kroppen när man kommer hem. Snacka om intensiv peeling.

Men o andra sidan. Själva konceptet med äventyrsbad verkar vara att man åker hem med lite färre hud och fungerande kroppsdelar än vad man hade när man åkte dit. Annars hade man inte uppfinnit forsen. Den roliga men ack så livsfarliga forsen. Man far fram i en hastighet man inte trodde man kunde frambringa och far okontrollerat in i andra människor, och bäst av allt, väggarna. Helt underbart. Sen råkar man hamna i något slags undersug som gör att man slår trippelvolter under vattnet utan att veta hur man kommer upp. Sen när man tror at allt hopp är ute så kommer det någon annan stackars krake som skuffar undan en ur vattenhelvetet och man är fri. Fri men blåslagen.

Fast. Jag kan ju erkänna att åtminstone 80% av det roliga i alla forsar och vattenrutchebanor är just det faktum att man tumlar runt utan att veta vad man håller på med, eller vart man är påväg, och att man skadar sig en aning. Sväljer en massa vatten. Fyller  lungorna med klor. Det är egentligen fruktansvärt roligt att ramla in i folk, så länge man inte mosar dom totalt, och slå sig lite. Då vet man att man lever. Plus att man springer runt och simmar omkring som en galning utan att tänka på att man tränar en massa och bygger lite muskler. Bara det är ju fantastiskt. Då spelar det faktiskt inte någon större roll att man kommer hem blå som en smurf och helt slutkörd. Det är det fanken värt.
Mer äventyrsbad åt folket.

Näst nästa fredag blir det möjligtvis örebros äventyrsbad. Då ska jag slå mig lite till. Jippie!