Och jag som trodde jag visste vad saknad var
I onsdags, förra veckan, mottog jag det värsta telefonsamtalet i hela mitt liv.
Under ett fasansfullt ögonblick upphörde allt utom pappas röst i mobilen att existera. Alla dom andra middagsgästerna på restaurangen försvann. Lollo som satt mitt emot mig försvann. Hela världen utanför försvann.
Och jag föll. Jag föll handlöst inombords. Förstog inte. Ville inte förstå. Trodde pappa skämtade. Hur kan du vara så grym som skämtar om något sånt här, tänkte jag. För det var lättare än att inse. Inse att min älskade mormor är borta. För alltid.
Vem ska nu steka mig fiskpinnar. Vem ska jag bo hos, och bli ompysslad av, när allt känns jättetungt. Vem ska nu komma ihåg mina namnsdagar. Vem ska ordna med julafton. Vem ska skära upp gurka till mig så jag får i mig lite grönsaker. Vem ska nu stå vid deras brevlåda varje söndag när jag jobbar, med en chokladbit och en cola. Färdkost.
Så gammal var hon inte. Och jättepigg. Det är så orättvist.
Att ha en gammelfarmor på 93 år. Helsenil. Levande i allra högsta grad. Sitter på ett hem. Och en mormor som har dött. Fast hon var helt klar. Inte ett dugg senil. Knappt glömsk. Jag tänker så. Fast det är fel.
För första gången i mitt liv har jag svårt för att tänka. För allt jag tänker på leder tillslut till minnen av mormor. Och det gör allderles för ont.
Oftast tror jag att hon lever. Att hon sitter i sin soffa i sitt hem och löser korsord. Läser lite. Och att vi ska träffas snart igen. Sen slår det mig. Det finns inget igen. Det finns bara ett ofantligt stort aldrig mer. Och det förtär mig.
åh. jag lider med dig, vännen. vi känner ju inte varandra, men jag vet så väl hur det känns. jag saknar min mormor något otroligt vissa stunder, hon gick bort en sommar för 2 år sedan, mest på julen och påsken, då hela släkten brukade åka dit och hålla henne sällskap i hennes jättestora hus. hon ville inte bo på något hem - hon kunde ju sköta allt så bra på egen hand. åh. mormor.
nu kan de träffas i himlen.
Tack så mycket.Tack för att du förstår. Jag är ledsen att du med har gått igenom det här. För det bode man få slippa. Fast man vet att livet är sånt.
Ja jag fasar redan för sånna tillfällen och traditioner. Det är ofta mormödrar som har hand om sånt.
Ja det hoppas jag. För du verkar hur trevlig som helst. Och det var din mormor med. Det känner jag på mig.
