stina

Jag har ibland svårt att acceptera att jag måste anpassa mig till en tråkig värld. En till synes grå värld. Där alla ska passa in i speciella fack. Där allt verkar omöjligt eller åtminstone väldigt svårt och besvärligt. Där dom som räknas är dom med  maktpositioner på diverse byråer, har gråa konstymer och är nästan uteslutande män. Där allt går på rutin. Där man jobbar minst 40 timmar i veckan för att ha råd att försörja sin familj, betala av sitt enorma studielån, betala av på villan samt volvon och samtidigt försöka skrapa ihop lite pengar att lägga undan till pensionen. Som man förövrig typ måste placera i fonder och som kanske inte ens finns kvar när man behöver dom som mest.

Jag vill vara extraordinär. Speciell. Betyda något. Göra betydelse. Vara fri. 

Dom yrken jag helst skulle vilja ha fungerar knappt eller inte alls i realiteten. Jag vill vara pirat. Åka runt som jag vill på haven på mitt gigantiska skepp medan vågorna slår mot skrovet. Flänga runt mellan masterna och lägga till vid karibiska öar med vit sand och kokospalmer. Leva på rom och pickles. Inte så mycket plundra utan mer leta reda på skatter från glömda historier. Skratta och skoja med min besättning på nätterna. Spela av alla deras pengar på poker och tärning.
Åh jag skulle vara den ultimata kaptenen. Hård men rättvis. Allvarlig när det behövs men därimellan glad och skämtsam. Och jag skulle vara tuff som fanken och extremt skicklig med min sabel. Respekterad. Älskad. Fri.
Men det funkar ju inte. Det är olagligt att vara pirat. Även fast man inte dödar eller plundrar. Man får inte åka runt¨på haven hur som helst. Inte gräva vart som helst. Plus att pirat var coolast att vara medan havet fortfarande verkade oändligt. Nu känns det som att världen har krympt. Vilket leder mig till nästa yrke.

Jag skulle vara en arkeolog. Eller symborforskare. Eller något likande. Ha skrivit lite revolutionerande böcker. Rest över hela världen efter bitar av oupptäckta fragment av historien. Druckit färsk kakao med stammar i sydamerika. Dykt bland hajar och rev efter gamla urnor. Letat efter Eldorado. Bo i tält och gå klädd i ett ribbat linne, vit luftig skjorta och korta kakifärgade shorts.
Nu skulle jag vara anställd vid Harvard. Föreläsa om mina upptäckter och hålla intressanta seminarium. Sen skulle någon ringa mig mitt i natten och säga att dom verkligen behövde hjälp av mig, eftersom jag är expert på området. Jag skulle sättas i ett privatplan och flygas till en plats på andra sidan jorden. Ryckas med i ett episkt äventyr med intelligenta kollegor. Vara med om en upptäckt som förändrar historien. Som rucklar lite på allt vi tror att vi vet.
Men världen har slut på äventyr. Äventyren har förpassats till böckerna och filmernas värld. Kakaon säljs över hela världen. Hajarna dödas för deras fenor, reven försvinner pågrund av vårt misshandlande av jorden och alla urnor verkar ha hittas. 

Jag törstar efter äventyr. Jag vill lämna kvar något för världen att minnas. Jag har något konstigt undermedvetet behov av att rädda allt och alla, som behöver stillas. Att vara hjälte. Att visa vad jag går för.

Det närmaste jag kommer detta i realiteten är att vara med om att skapa eskapismen för folk som jag. Som är trötta på vardagen. Spelen som folk spelar för att komma bort ett tag. Att bygga upp den värld jag så saknar. Tillfällen, historier och äventyr som inte längre går att återskapa i verkligheten. En chans att få kännas sig lite som en hjälte. Betydelsefull.

Därför kommer jag bli så förkrossad om jag inte kommer in på den här utbildningen. För då försvinner min allra sista chans till lite äventyr, om så bara virituellt sådant.



Speldesign och grafik på Gotlands Universitet