pjuuh
Den här veckan har varit som en enda lång dvala.
Måndags hoppade jag in som vikarie för sexåringarna. I tisdags och onsdags jobbade jag niotimmarspass på dagis. Igår blev det sju timmar. Idag var det tre timmar, om en stund måste jag åka in till stan för en synundersökning (jag petar nästan ut ögat på mig själv när jag ritar för att jag sitter så in i helskotta nära pappret) och sen blir det att köra liten lastbil i fyra timmar.
Imorgon ska hela familjen till Norrköping för att fira min mammas kusins man som fyller 30. Han är för gó han. Pratar historiens bredaste nörrköpingsdialekt. Man kan sitta i evigheter och lyssna på hans röst med skräckblandad förtjusning. Mest med förtjusning dock. Humor.
Jag ska dra mitt strå till familjestacken och köra oss dit. Det kommer bli spännande. Jag som blir lätt panikslagen bara jag kör i linköping. Brun papperspåse att hyperventilera i kommer vara nödvändigt.
På söndag sitter jag och kör i sju timmar på jobbet igen. Plus att jag är förkyld. Jag börjar känna mig som en vandrande spillra av utmattning.
Jag förstår inte hur folk klarar av att leva så här konstant. Dagisfröknar till exempel är hjältar. När jag kommer hem från dagis, utan att komma ihåg hur jag lyckades sätta mig i bilen och dessutom uppbåda tillräckligt med kraft för att trycka med foten på gaspedalen, så orkar jag knappt gå uppför trappan till mitt rum för att lägga mig. Jag stupar i soffan. Sen ligger jag där bredvid mamma och gnyr och gnäller för att jag är så förbannat trött. Jag tittar på teven utan att riktigt förstå vad jag tittar på.
Nu har jag gnällt tillräckligt på min vecka och retat upp er lagom med mina I-landsproblem. Klaga på att jag tycker att det är tufft med två jobb när vissa inte har något. Fy på mig.
