stina

Det är ju högst sorgligt att man ska vara som mest kreativ när man är sjuk och lite nere. Jag menar, först var det helt tyst här i bloggen och sen wham så kom det tre inlägg samtidigt. O stora lycka kära läsare.

Jag skulle bara lite snabbt säga att man inte bara snubblar över sånger lite då och då utan även textrader. Sånna som folk skriver i kommentarfältten på bloggar och dylikt tex. Som känns lite som att bli träffad av den där gigantiska vågen som man ibland stiftar närmare bekantskap med på utlandsresor. Det känns lixom ont och skönt samtidigt.

Förövrigt så känns det skönt på många olika sätt att bli träffad av en våg. Man tumlar lixom omkring i varmt vatten helt utan kontroll och kan inte göra annat än att vänta på att det ska sluta snurra så att man kan hitta upp till ytan igen.
Lite konstigt att just jag av alla människor ska tycka så föresten. Jag som är lite av ett kontrollfreak när det kommer till mig själv och situationer jag hamnar i. Inte så mycket när det kommer till andra människor kanske. Tack o lov.

"It's a true life tragedy. The first time we met it was too early, the second time we met it was too late. My heart aches."

Det skulle ha kunnat vara ett sånt där fint filmcitat som man inte glömmer i första taget. Sagt i en fin film med fin musik. Men på det här sättet känns det ännu bättre. För det här är inget manus skrivet för att folk ska känna på ett visst sätt. Detta är en textrad rakt ur en annan riktig människas hjärta. Skrivet för att han ( ja det var en han) kände precis så här precis då. Och det känns inte för att någon annan ville att det skulle kännas. Det bara gör det. Och det är bra fint det.