Kall som snö
Som dom flesta nog har listat ut så är det inte meningen att livet ska vara lätt för någon. Men för ett fåtal är det betydligt svårare än för andra. En av dessa stackars utvalda var Annemarie.
Hennes tragedi började redan den dag hon föddes, och skulle fortsätta genom hela denna berättelse och kanske även efter dess slut.
Annemaries liv startade en till synes vanlig Majmorgon. Solen kastade sina första försiktiga strålar på det fuktiga gräset, och hjortarna som betade i skogskanten började dra sig in i de skyddande skuggorna under trädkronorna. Sparvar kvittrade sömnigt bland löven och en sval bris fick maskrosorna i trädgården att dansa.
Under denna fina Majmorgon föddes alltså en alldeles frisk liten flicka som fick namnet Annemarie.
Namnet var ungefär allt herr och fru Purslane hann ge sin dotter innan de bestämde sig för att dom inte ville behålla henne. Ingen lyckades någonsin lista ut varför, allra minst Annemarie själv.
Kanske var det för det bästa. Kanske kände de på sig att de inte kunde vara de föräldrar som Ann förtjänade. Det var i alla fall den versionen som hon senare brukade upprepa för sig själv i mörkret när hon var ensam med tankarna. Men sanningen var den att de samtidigt inte kunde ha lämnat den stackars flickan hos ett mycket värre föräldrasubstitut än vad de gjorde.
Herr Hirculus var en mycket upptagen man som tjänade sitt levebröd på att stoppa upp djur åt mycket rika människor, och som tyckte att små flickor borde vara tysta och hålla sig ur vägen. Enda anledningen till att han hade gått med på att låta Annemarie bo i hans hem var för att hans älskade hustru, som själv inte kunde få barn, hade smält fullkomligt vid åsynen av den lilla flickan och bönfallit sin man att få ta hand om henne. Och så hade det blivit. Kärleken till hustrun hade varit större än hans kärlek till lugn och ro, och snart hade man målat ett av de många rummen i herrgården rosa och placerat där en barnsäng.
Även om Annemarie var för liten för att verkligen kunna uppskatta det, så var de första månaderna i hennes liv förmodligen även de bästa. En mycket mer kärleksfull människa än fru Hirculus var svår att finna, och därför var olyckan extra stor när hon insjuknade i lunginflammation och dog.
Om herr Hirculus hade varit en torr och sluten när hans hustru levde så var det inget mot hur han blev när hon hade gått bort. Hela dagarna satt han instängd bland döda tigrar och hela buffelhuvuden inne på sitt arbetsrum, helt uppslukad av sitt arbete, samtidigt som Annemaries uppfostran sköttes av den ena barnskötaren efter den andra.
När Anne var nyss fyllda sju så tyckte Hirculus att det var dags att gifta om sig, och ansvaret för Annes uppfostran flyttades till han nya fru Grianna. Det var uppenbart att det hade varit den stora herrgården och Hirculus stora förmögenhet som hade lockat Grianna till altaret, och hon hade inte alls varit beredd på att få en fosterdotter på köpet. Till hennes stora lycka var Anne redan en flicka som var bra på att klara sig själv, och Grianna kunde med gott samvete ägna hela dagarna åt sådant som hon var bra på, såsom shopping och skvallrande med hennes konstant tedrickande väninnor.
De få gånger Ann såg sin fosterfar under dagen var när hon på morgonen bar in hans kaffe till honom i arbetsrummet, och varje kväll då hon ombads komma in på hans rum och berätta hur dagen hade varit. Detta gjorde hon så snabbt hon bara kunde eftersom hon kände sig mycket illa till mods med alla döda djur som stirrade på henne från alla hörn i rummet med sina uttryckslösa ögon av glas.
